Vetenskapsteori

(antal aktiva besökare uppdateras automatiskt var 4:e minut)

Om du vill informera om att denna webbsida finns...

• LinkedIn
• X
• WhatsApp
• Reddit
• Facebook

Den här webbsidan beskriver de viktigaste hörnstenarna inom västerländsk vetenskapsfilosofi. Den är inte komplett och kommer vid behov att kompletteras och revideras. Vetenskapsfilosofi bygger på de delar av filosofin som ställer frågor om vad vetenskaplig kunskap är. Hur vet vi vad vetenskaplig kunskap är och hur skiljer den sig från annan typ av kunskap? Vilka vägar är acceptabla och pålitliga när man skapar ny vetenskaplig kunskap? Den här webbsidan börjar med att beskriva utvecklingen av vetenskapligt tänkande fram till postpositivism, varefter en mycket kort översikt över filosofi ges. Webbsidan fortsätter med en kort beskrivning av hur humanvetenskapen har utvecklats. Många personnamn nämns (och fler namn borde kanske nämnas), men det är inte nödvändigt att lära sig alla namnen utantill. Mot slutet ges ett förslag på vad som kan vara värt att minnas.

Vetenskapsfilosofin under antiken

I årtusenden hade olika kulturer utvecklat stora kunskaper i astronomi, matematik och medicin. Den här kunskapen beskrev hur man gör för att åstadkomma något. Syftet med kunskapen var i regel att lösa praktiska eller religiösa problem. Det fanns inte så mycket teorier kring kunskapsproduktion och vetande. Under antiken (omkring 700 f.Kr. – 400 e.Kr) börjar något hända i medelhavsområdet.

Att lämna det vidskepliga tänkandet

Det västerländska vetenskapsfilosofiska tänkandet anses ha börjat med olika naturfilosofer i Grekland på 600 f. Kr. Man började då att gradvis distansera sig från magisktreligiöst och vidskepligt tänkande. De första kända västerländska filosoferna kallas försokraterna (eftersom de verkade före Sokrates). Först var Thales (625-545 f. Kr.) som levde i staden Miletos på Mindre Asiens västkust som anses vara en av vetenskapsfilosofins första tänkare. Andra kända försokrater var Parmenides från Elea och Heraclitus. De tog fram teorier, utsatte teorierna för kritisk granskning och diskussion. Det var då vetenskapen som vi känner den började.

Från mitten av 500-talet f. Kr till mitten av 400-talet verkade i Syditalien den pythagoreiska skolan. Denna inriktning grundades av Pythagoras (570-497 f.Kr.) som efter att han flyttade till staden Croton i Syditalien grundade en filosofisk rörelse. Det var en vetenskaplig (och delvis även religiös) skola med matematik som huvudintresse. De införde det teoretiska beviset, det vill säga att från vissa utgångsantaganden resonera sig fram till nya slutsatser.

Socrates (470-399 f.Kr.) verkade som debattör i Aten på 400-talet före Kristus. Vid den tiden var det vanligt att lärare lärde elever praktisk kunskap på så sätt att eleven passivt tog emot information som läraren förmedlade. Sokrates hade en annan stil. Han ställde frågor på ett sådant sätt att den som lyssnade i processen med att svara på frågorna lärde sig hur man själv gör upptäckter. Sokrates debatterade flitigt om många olika ämnen, bland annat kunskapsfilosofi. Han verkade som en ifrågasättare av gängse seder, skick och trosföreställningar. Detta gjorde han så framgångsrikt att han 399 f. Kr blev avrättad. Efter Sokrates död skingrades hans lärjungar.

Rationalism kontra empirism

En av Sokrates elever var Plato (427-347 f.Kr.) som hade hunnit vara i kretsen kring Sokrates i c:a 7 år innan avrättningen. Platon (427-347 f. Kr.) gjorde efter Sokrates död en studieresa till den pythagoreiska skolan i Syditalien. Deras tankar om det teoretiska beviset gjorde stort intryck på Platon som därefter betonar rationalismen, en inriktning som anser att logisktteoretiskt tänkande och analyserande var överlägsen erfarenheten för att nå sann kunskap. Platon menade att rationalismen var enda sättet att för att nå den sanna oföränderliga kunskapen. Efter återkomsten från Syditalien grundar Platon strax utanför Aten en matematisk-filosofisk skola som kallas Akademia.

Aristotle (384-322 f.Kr.), var elev och senare medlem i Platon’s Akademia under 20 år. Efter Platons död 347 f kr. lämnade han Aten och verkade bland annat som lärare åt kung Filip den II’s son Alexander (som senare blev känd som Alexander den store). Aristoteles ansåg i motsats till Platon att verklig vetenskap är i första hand en undersökning av hur verkligheten ser ut. Även om Aristoteles inte helt förkastade rationalismen närmade han sig empirismen, det vill säga tanken att all sann kunskap bygger på observation av fenomen som vi kan observera. Aristoteles höll empirismen som viktigare än rationalismen och ansåg att det vi inte kan observera har vi svårt att få en sann kunskap om.

Atomism kontra holism

Förutom uppdelningen i rationalism och empirism finns en annan uppdelning. Kan tillvaron förstås om man tillräckligt väl kan beskriva de minsta delar tillvaron består av? Eller är helheten något mer än summan av delarna?

En del filosofer hävdade att allt vi ser enbart är effekter av händelser bland de minsta beståndsdelarna, atomerna. En tidig känd Atomist var den med Sokrates samtida Demokritos (460-370 f.Kr.). Han hävdade att det enda som existerar är atomer och tomrummet. Allt som händer kan härledas ner till händelser bland de minsta beståndsdelarna, atomerna. Detta kallas reduktionism eller atomistiskt synsätt. Det atomistiska synsättet präglade den knidiska läkarskolan i det antika Grekland som fokuserade på välavgränsade separata diagnoser som var och en hade sin speciella behandling. Ur det atomistiska synsättet växer den positivistiska vetenskapen fram (se nedan). Rudolf Virchow (1821-1902 e.Kr.) brukar nämnas som en portalfigur inom den moderna medicinen som var starkt präglad av atomism-positivism. Istället för Demokritos atomer framförde han cellpatologin. Alla sjukdomar kunde förklaras om man förstod händelser på cellnivå

Hippocrates (460-370 f.Kr.) är så vitt vi känner den förste läkare som avfärdade vidskepliga förklaringar eller gudomliga straff som förklaring till sjukdomar. Den Hippokratiska skolan hade sitt fokus på omhändertagande och prognos snarare än att sätta avgränsade diagnoser. Behandlingarna var mer passiva och fokuserade på kroppens självläkande förmåga. Eftersom man på den tiden visste knappast något om hur kroppen egentligen fungerade (och därmed hade begränsade möjligheter att ge medicinsk behandling) var Hippokrates förhållningssätt mer framgångsrikt än det knidiska. I den hippokratiska läkarskolan låg betydelsen alltså mer på helheten. Man behandlade sjuka patienter, inte sjukdomar. I en uttalad holistisk helhetssyn (holism = odelad, hel) kan inte helheten förstås genom att tillräckligt noga beskriva de enskilda små delarna. Det holistiska synsättet är grunden för humanvetenskapens framväxt (se nedan).

Vetenskapen har under århundraden pendlat mellan att domineras av atomistiskt eller holistiskt synsätt. Sista 100-150 åren har den traditionella medicinska vetenskapen till stor del influerats av positivismen och den knidiska läkarskolans spår.

Den epistemologiska världskartan – olika paradigm

Innan vi vandrar vidare i den historiska översikten kan det vara bra att ta en snabbtitt på vilka principiellt olika sätt det finns att ta fram ny kunskap. Epistemologi är en huvudgren inom filosofi som bland annat handlar om hur vi går tillväga när vi tar fram ny kunskap. Som nämnts ovan hamnar vi i följande två motsatser:

empirism  ↔  rationalism
atomism  ↔  holism

Empirismen menar att vi kan bara nå ny kunskap genom att observera verkligheten och dra slutsatser från dessa observationer. Detta kallas induktion. Rationalismen menar att vi bäst når ny kunskap genom att utifrån logiska antaganden eller sanningar resonera oss fram till nya sanningar, något som kallas deduktion. Inom rationalismen behöver man inte studera verkligheten, man uttalar sig om den ändå.

Atomism menar att vi får fram hela sanningen genom att studera avgränsade delar av verkligheten. Man menar vidare att mer övergripande sanningar kan dras genom att summera sanningar från olika avgränsade delar av verkligheten. Inom atomismen är helheten summan av delarna. Inom holismen menar man att helheten är något mer än summan av delarna och de flesta sanningar nås inte genom att studera små väl avgränsade delar av verkligheten.

Vi kan tala om paradigm både inom epistemologi (förklaras längre ner) och inom ett särskilt ämne, ämnesområde eller disciplin. Paradigm är glasögonen genom vilka du ser världen. De talar om för dig vad som är rätt eller fel. Atomism-holism och rationalism-empirism är de två motsatser som skapar fyra olika kvadranter av den epistemologiska världskartan (se Figur). Dessa fyra kvadranter är fyra olika epistemologiska paradigm som anger den korrekta proceduren för att skapa ny kunskap. När det vetenskapliga tänkandet fortsätter att utvecklas genom århundradena, är det ofta spänning och kamp mellan dessa fyra olika paradigm. Dessa kvadranter kan också betraktas som fyra olika kontinenter på den vetenskapliga världskartan. Klimatet är ganska annorlunda på dessa kontinenter. Vad som anses vara hög vetenskaplig kvalitet på en kontinent kan betraktas som bristfälligt på en annan.

Vetenskapens utveckling under medeltiden

Under medeltiden (från det romerska rikets fall omkring 500 e.Kr. till omkring 1500 e.Kr.) utförde forskare sällan några experiment för att stödja eller motbevisa sina hypoteser. Istället frågade de sig hur de stora antika tänkarna skulle ha löst problemet. Aristoteles och Platons läror bevarades och man undersökte hur deras idéer kunde tillämpas i nutiden. Aristoteles förklaring av hur världen var uppbyggd av de fyra elementen jord, vatten, luft och eld samt ett femte, oföränderligt, himmelskt element som utgjorde himlakropparna. Himlakropparna svävade i olika sfärer runt jorden, som Aristoteles antog var rund. Det fanns ett problem att få planeternas observerade rörelser att stämma överens med de teoretiska sfärerna runt jorden. Teorierna utökades därför med flera sfärer i ett komplicerat mönster för att försöka anpassa teorierna till observationerna.

Den katolska kyrkan hade anammat Aristoteles läror och försvarade dem kraftfullt. Vetenskapen överlevde i olika kloster där idén att antika lärda hade svaren ledde till ett stort auktoritärt tänkande som hämmade vidare utveckling av vetenskapligt tänkande.

Under 1100-talet växte universitet fram runtom i Europa från klosterbaserade lärdomscentra. Universiteten under medeltiden fokuserade mest på att utbilda administratörer, präster och jurister åt regeringar och kyrkor. Dagens tydliga koppling mellan universitet och vetenskaplig utveckling fanns inte under medeltiden och är något som tillkom mycket senare.

Den vetenskapliga revolutionen

Vetenskap innebär ett systematiskt och metodiskt framtagande av kunskap inom ett visst område. Under antiken gjorde dåtidens vetenskapsmän sällan experiment, försök i verkligheten, för att falsifiera eller verifiera sin hypoteser. Därför kan man säga att under en stor del av antiken var filosofi i praktiken den enda vetenskapliga grenen. Under medeltiden skedde inte några större revolutionerande förändringar i vetenskapligt tänkande. Den vetenskapliga revolutionen är en period som av de flesta historiker anses börja med Galileo och slutar med Newton. Under denna tid blir det vanligt att undersöka sina teorier genom att jämföra dem med utfallet av experiment eller observationer av verkligheten. Detta kallas den vetenskapliga revolutionen. I och med den vetenskapliga revolutionen börjar vetenskaper som exempelvis matematik och astronomi bli mer tydliga. Det sker sker en grundläggande förändring i synen på astronomi, fysik och biologi. Universitet och andra institutioner som stödjer forskning förändrar sitt sätt att se på forskning. Hela världsbilden förändras i sina grundvalar.

Astronomin, den nya fysiken och den förändrade världsbilden

Ett från början trivialt problem skulle senare visa sig bli bli en vändpunkt för den vetenskapliga stagnation som rådde under medeltiden. Det hade visat sig att den Julianska kalendern som Julius Caesar infört från Egypten ledde till att årstiderna förflyttade sig. Vårdagjämningen som ursprungligen infallit den 21 mars hade år 1541 förflyttat sig till den 11 mars. Det berodde på att året i den julianska kalendern var 11 minuter och 14 sekunder längre än den tid ett jordvarv tar runt solen. Den polskfödde Nicolaus Copernicus (1473-1543 e.Kr.) som under många år studerat bland annat astronomi, matematik och medicin hade sedan år 1505 arbetat med att studera den geocentriska värlsbilden där solen, de andra planeterna och stjärnorna antas kretsa kring jorden. Copernicus fastlade att planeterna inklusive jorden kretsade kring solen. Även om Copernicus inte var först med att beskriva en helicocentrisk värlsbild gjorde han det på ett ytterst systematiskt sätt där han presenterade alla vetenskapliga observationer som stödde hypotesen.

År 1541 bad påven Sixtus IV Copernicus att undersöka orsaken till felet med den julianska kalendern. Copernicus hade tillförlitlig information från sina observationer av planeter och visste att lösningen var att ändra världsbilden till den heliocentriska modellen där jorden kretsar runt solen. Copernicus insåg att svaret kunde vara farligt eftersom det stod i strid med den katolska kyrkans åsikt vid den tiden. Han avböjde därför uppdraget. Copernicus planerade troligen att låta sina upptäckter gå i graven med honom. Genom övertalning av matematikprofessorn i Wittenberg, Joachim Rheticus, skrev Copernicus slutligen boken De revolutionibus orbium caelestium Libri VI, där han ger detaljerade beskrivningar av sina fynd och slutsatser. Boken publicerades efter Copernicus död 1543 och spreds initialt inte i stor omfattning, troligen på grund av motstånd från den katolska kyrkan, det faktum att boken var svår att läsa och att författaren redan var död. Dock, efter en tid började betydelsen av Copernicus upptäckter gradvis att erkännas. Vissa historiker anser att 1543 är startdatumet för den vetenskapliga revolutionen.

Johannes Kepler (1571-1630), född i Tyskland, var redan som barn intresserad av astronomi och astrologi. När han studerade astronomi blev han på 1590-talet övertygad om att Copernicus heliocentriska världsbild var korrekt och att den geocentriska världsbilden, konstruerad av Aristoteles och Ptolemaios, var felaktig. Kepler publicerade sitt första astronomiska verk “Kosmos mysterier” (Mysterium cosmographicum) 1596 där han offentligt försvarade den heliocentriska världsbilden och diskuterade planetbanor runt solen. År 1604 publicerade han en bok om optiska principer som senare betraktades som grunden för modern optik. Kepler arbetade med Tycho Brahe och kunde genom hans exakta observationer av planeten Mars formulera två lagar om planeternas rörelse. Den första att planeterna rör sig i elliptiska banor med solen i ett av ellipsens brännpunkter. Den andra lagen är att planets hastighet i sin bana är omvänt proportionell mot avståndet till solen. Kepler publicerade dessa upptäckter 1609 i boken Den nya astronomin (Astronomia nova). År 1621 publicerade han en utökad andra upplaga av boken Kosmos mysterier där han förklarade sina fynd ytterligare och rättade till några tidigare felaktigheter.

Galileo Galilei (1564-1642) kände sig tveksam till den rådande teorin om himlakropparnas sfärer. Galilei fick 1590 kännedom om Copernicus arbete. 1609 upptäckte en Holländsk optiker att man kunde kombinera konvexa och konkava glas till en kikare. Den ursprungliga användningen var att spionera på fiendens trupprörelser men Galileo riktade kikaren mot himlen. Med lite experimenterande kunde han öka förstoringsgraden. Galileo såg att det fanns många fler stjärnor än man kunde se med blotta ögat. Han såg Saturnus ringar och upptäckte fyra månar runt Jupiter. Galileo blev övertygad om att Copernicus helicocentriska världsbild var den rätta. Gallileo sökte och fick Kepler’s stöd för att hans upptäckter var riktiga. När Kepler hörde om Gallileo’s upptäckter började han experimentera ytterligare inom optik och fann att med två konvexa linser kunde man bygga teleskop med högre förstoring än Gallileo hade med sitt teleskop. Kepler publicerade 1611 en beskrivning av sitt teleskop i boken Dioptrice. Galileo gav 1632 ut boken Dialog om de två världssystemen där han tydligt förklarade att den geocentriska världsbilden var fel. Året efter ställdes Galileo inför inkvisitionen där han tvingades avsäga sig sina upptäckter. Galileo dömdes därefter till livstids husarrest. Galileo fortsatte i husarresten sitt vetenskapliga arbete. Han blev övertygad om att man genom experiment kunde pröva vilken av flera tänkbara teorier som stämde bäst med observationerna. Han hävdade också att om en teori verkade riktig var andra oförenliga teorier felaktiga. Galileo publicerade 1638 boken Discorsi e dimostrazioni matematiche, intorno à due nuove scienze (Samtal och matematiska demonstrationer om två nya vetenskaper). Den här boken beröms av både Isaac Newton och Einstein och gör att Galileo ofta kallas den moderna fysikens fader.

Rene Descartes (1596-1650) från Frankrike började studera juridik men övergav ämnet efter ett tag eftersom han ville upptäcka världens stora sanningar. Han flyttade till Nederländerna där han träffade den tyske filosofen Isaac Beeckman. Beeckman fick Descartes intresserad av både matematik och fysik. Descartes funderade mycket på hur matematik och fysik kunde kombineras. Han kom fram till att universum verkar följa matematikens lagar. Därför borde matematik vara vägen till att förstå universum. Han skrev manuskriptet till en bok kallad Världen (Le Monde) som stödde Copernicus heliocentriska världsbild. Descartes planerade att publicera den 1633 men sköt upp det när han hörde om den katolska kyrkans behandling av Galileo. Den publicerades delvis 1664 och hela boken 1677. I boken presenterar Descartes tre rörelselagar: 1) Ett objekt fortsätter att röra sig i samma riktning om inget kolliderar med det. 2) Om ett rörligt objekt knuffar ett annat objekt, kommer det första objektet att minska sin rörelse lika mycket som det andra objektet får i rörelse. 3) När ett objekt rör sig försöker varje liten del av objektet röra sig längs en rak linje. Baserat på dessa rörelselagar spekulerar Descartes i hur ett universum i kaos spontant skulle samla materia i cirkulära rörelser och placera planeter i en cirkulär bana runt solen. En annan, och kanske den mest betydelsefulla, bidrag från Descartes var boken Diskursen om metoden (Discours de la méthode) publicerad 1637. I boken anger han fyra grundläggande regler för sund vetenskap:

1. Acceptera bara som sant det som du själv kan förstå att det är sant. Fördomar har ingen plats.
2. Om möjligt dela upp det problem du vill studera i så många må mindre delproblem som möjligt.
3. Börja studera och hitta svaret på det minsta och enklaste delproblemet först. Ta det mest komplicerade delproblemet sist.
4. Sammanställ resultaten i en så komplett förteckning att inga detaljer utelämnas.

I boken beskrivs också första utkastet till ett koordinatsystem vilket lägger grunden för analytisk geometri. Många anser att det viktigaste bidraget från Descartes var de fyra grundreglerna för god vetenskap. Denna grundläggande skepticism har sedan blivit en grund för kommande forskning.

Isaac Newton (1642-1727 e.Kr.) var intresserad av matematik, optik och astronomi. Han var mycket imponerad av Galileos verk. År 1687 publicerade Newton Matematiska principer för naturvetenskapen (Philosophiae Naturalis Principia Mathematica), ofta förkortad till Principia. Boken presenterar idéer om ljusets sammansättning, gravitationslagar, hur man beräknar planetmassa och hur tidvattnet förklaras. Denna bok var höjdpunkten i den vetenskapliga revolutionen och gjorde snabbt Newton till en av sin tids mest kända vetenskapsmän. Även om Galileo redan hade engagerat sig i att testa teorier mot observationer, tog Newton detta ett steg längre. Han systematiserade användningen av experiment för att bekräfta teorier. Dessutom kopplade han tydligare samman matematik och fysik. Idén att lösa nya problem genom att studera de antika filosoferna var nu definitivt död och Newtons idéer kom att prägla modern fysik i mer än 200 år.

Den nya biologin

På 1600-talet fanns inom dåtidens medicin fortfarande kvar en föreställning från antiken att sjukdom orsakades i en obalans mellan de fyra kroppsvätskorna blod, slem, svart galla och gul galla. Vidare ansågs vid den tiden att blod tillverkades och användes. Man visste inte att blod cirkulerade och ansåg därför att blod som inte användes kunde stagnera i armar och ben. Detta troddes vara en orsak till sjukdom. Följaktligen var åderlåtning en vanlig och populär behandlingsmetod.

René Descartes skrev 1640 ner en del tidigare opublicerade tankar om hur kroppen fungerar. En av dessa tankar var att blodkärl var rör som transporterade blodet. William Harvey (1578-1657 e.Kr.), en engelsk läkare, kunde genom noggranna observationer 1616 visa att blodet cirkulerar runt i kroppen. Han kunde inte upptäcka kapillärer varför han bara kunde gissa hur blodet fördes över från artärer till vener. Trots Harvey’s upptäckter fortsatte man med åderlåtning som behandling. Harvey’s upptäckter inspirerade emellertid andra forskare att ifrågasätta dåtidens föreställningar.

Zacharias Janssen (1580-1638 e.Kr.),en tysk glasögontillverkare, konstruerade omkring 1590 det första mikroskopet. Antonie van Leeuwenhoek (1632-1723 e.Kr.), en tysk handelsman såg 1648 för första gången ett enkelt mikroskop som förstorade tre gånger. Han blev intresserad och skaffade ett för eget bruk. Med tiden förbättrade han mikroskoptekniken och man tror att de bästa av hans mikroskop kan ha förstorat upp till 500ggr. Han var den förste som observerade encelliga mikroorganismer. Han gjorde mikroskopiska studier av muskelceller, bakterier och blodkapillärer. Antony van Leeuwenhoek hade ingen akademisk skolning. Trots att han var en amatörforskare var hans observationer och slutsatser av hög kvalitet och han anses som grundare av mikrobiologin. Med mikrobiologin öppnar sig en ny värld med nya möjligheter.

Kampen mellan empirism och rationalism under 1600-1700-talen

Under 1500-1700-talen hade rationalismen starka företrädare på kontinenten (Descartes, Spinoza och Leibniz) medan det i England fanns starka företrädare för empirismen (Francis Bacon, John Locke, George Berkley och David Hume).

Rationalismens företrädare

Rene Descartes (1596-1650 e.Kr) bidrog till matematikens och den teoretiska fysikens utveckling (se ovan). Han presenterade grunder för god vetenskap (se ovan). I boken Discurse de la méthode publicerad 1637 resonerar han kring vilken kunskap man kan veta säkert är sann. Han fastnar först för en enda princip, tankens existens. han menar att han är en tänkande varelse och formulerade detta i den berömda frasen; Jag tänker, alltså finns jag. Descartes frågar sig om det är något annat man kan vara säker på. Han använder sig av ett exempel med en vaxfigur. Hans sinnen ger honom en bild av vaxfigurens form, färg och konsistens. Om figuren kommer nära värme ändras snabbt både form, färg och konsistens. Alla sinnesintryck av figuren ändras trots att dess natur, en bit vax, är detsamma. Descartes drar slutsatsen att våra sinnen är osäkra och för att förstå sakers sanna natur kan vi inte förlita oss på våra sinnen utan enbart på vår tanke. Descartes förkastar observation av verkligheten som en metod att nå ny kunskap och menar att enda säkra vägen är att genom filosofisk undersökning undersöka nya idéer och på så sätt tänka ut nya sanningar (kallas deduktion).

Baruch de Spinoza (1632-1677 e.Kr) arbetade som ung i familjens handelsföretag. Senare lämnade han företaget och ägnade sig helt åt filosofi. Mycket av hans tänkande handlade om rättigheten att tänka fritt. Tiden var dock inte mogen för dessa åsikter varför han på olika sätt blev förföljd. Han blev p.g.a. sina religiösa åsikter utesluten från den judiska församlingen han tillhörde i Amsterdam och strax därefter utsattes han för ett mordförsök. Vetenskapsteoretiskt såg han matematiken som ett vetenskapsideal. Han var en utpräglad rationalist som ansåg att sinnesintryck saknar värde för att ta fram nya sanningar.

Gottfried Wilhelm Leibniz (1646-1716 e.Kr.) växte upp i Leipzig Tyskland. Vid 6 års ålder dog hans far som var professor i filosofi. Gottfried började läsa i faderns alla böcker och vid 12 års ålder hade han på egen hand lärt sig latin och delvis grekiska. Vid 14 års ålder började han studera vid universitetet i Leipzig. Vid 20 års ålder var han klar med examen i juridik och filosofi. Samma år publicerade han sin första bok (och tillika avhandling) inom filosofi. Leibniz engagerade sig i många olika frågor och vetenskaper. Han uppfann ungefär samtidigt som Newton differentialkalkylen. Det blev sedan en strid mellan dem om vem som egentligen var först. Leibniz trodde att många olika vetenskaper, och även mänskliga konflikter, kunde reduceras till matematiska eller strikt logiska problem.

Empirismens företrädare

Francis Bacon (1561-1626) betonade att man skulle eliminera subjektiviteten i forskningen genom att gå metodiskt och systematiskt tillväga. I detta avseende kan man säga att han var en av de första vetenskapsteoretikerna. Bacon förespråkade att förutsättningslöst studera verkligheten och sedan dra slutsatser om nya teorier (kallas induktion). Bacon trodde att med rätt empirisk metod skulle vem som helst kunna forska och detta skulle snabbt leda till en stor samhällsrevolution. Historien visade att det inte blev riktigt som Bacon trodde. Även om Bacons induktiva empiriska metod inte tillämpas på samma sätt idag lever hans tänkande om metodiska tillvägagångssätt kvar och han betraktas som en av positivismens fäder (positivismen förklaras längre fram). John Locke och George Berkeley ortsatte driva Bacons tanke om att kunskap kan bara komma från sinnesintryck (observationer). Bacon, Locke och Berkley menade att vi genom studier av verkligheten kan få sann kunskap om en objektiv verklighet.

David Hume (1711-1776) var i huvudsak en empirist och avfärdade rationalismen som en logik som inte handlade om verkligheten. Utgångspunkten för all säker kunskap, enligt Hume, kan endast vara observation av verkligheten. Hume betraktas vanligtvis som en empirist, men han insåg efter ett tag att även empirismen hade sina problem. Hume noterade att empirismen använde observationer för att inducera generella teorier. Hume kunde också visa att idén om att observationer genom induktion kunde leda till nya teorier kanske inte alltid är korrekt.

Detta kallas Humes paradox och kan exemplifieras på följande sätt. Antag att jag observerar 100 svanar och alla är vita. Jag ser inga svarta svanar alls. Empirismen får mig att dra slutsatsen att det bara finns vita svanar. Grunden för denna empiriska slutsats bygger på idén om att empirism och induktion har fungerat tidigare och därför antar jag att det kommer att fungera även nu och i framtiden. Hume kunde visa att detta oundvikligen leder till ett cirkelargument: Induktion fungerar nu och i framtiden eftersom induktion har fungerat tidigare. Vad händer om den 101:a svanen är svart? Konsekvensen av Humes tänkande var att även om empirismen verkar vara det bästa valet så vilar den också på en något osäker grund.

Vetenskapens dilemma förs framåt

Immanuel Kant (1724-1804 e.Kr.) växte upp i Königsberg (nuvarande Kaliningrad). Vid 16 års ålder började han studera på stadens universitet. Han studerade filosofi, bland annat Leibniz och andra rationalister. Han tog stort intryck av Hume’s tankegångar och insåg att det problem Hume presenterade var allvarligt. Efter elva års intensivt funderande publicerade han 1781 boken Kritik av det rena förnuftet (Kritik der reinen Vernunft). Boken, som numera anses vara en av de viktigaste filosofiska skrifterna, var 800 sidor lång, på tyska och synnerligen svårläst.
Kant försökte förena det bästa från rationalism och empirism och gav vetenskapen en fast grund genom en vetenskapsfilosofisk modell där en av grundidéerna var att verkligheten som vi uppfattar den delvis är en produkt av oss själva. Det kanske finns en objektiv verklighet men den vet vi inte så mycket om. Det vi upplever är en bearbetad produkt. Därav följer att det vi studerar med vår vetenskap är den upplevda verkligheten, inte en hypotetisk objektiv verklighet som existerar oberoende av varje observatör. Vi kan erfara fenomenet men inte tingen i sig. Kant’s tankar är det första embryot till det som senare utvecklas till humanvetenskap (se längre fram).

Positivismens framväxt

Termen positivism lanserades av Henri de Saint-Simon (1760-1825 e.Kr.), en fransman som, förutom att lägga grunden till fransk socialism, även betonade empirismens överlägsenhet. Tilltron till empirismens förmåga att skapa det ideala utopiska samhället utvecklades nästan till en religion. Man ansåg att med vetenskapens hjälp kan människan skapa ett himmelrike på jorden.

Den franske högskoleläraren Auguste Comte (1798-1857 e.Kr.) verkade i Paris. Han ansåg att grunden i all vetenskap är matematik. Genom denna matematiskt präglade vetenskap kan man få sann kunskap och då kan människan bygga sitt paradis på jorden. Comte anammade Sain Simon’s tankar om positivismen och blev den förste att konsekvent och systematiskt tillämpa dessa principer på allt.

Positivismen i Comte’s version fick en del religiösa drag. De hade offentliga möten där positivismen predikades och man hade till exempel en egen psalmbok. Den positiva tilltron till vetenskapen utformades till ett vetenskapsideal, positivismen, som hävdar att vetenskapen (Mårtensson & Nilstun 1988)…

• …bygger helt på rådata i form av observationer.
• …producerar kunskap om lagmässiga samband.
• …är objektiv och förutsätter frihet från förutfattade meningar.
• …är motsatsen till icke verifierbar spekulation.
• …föredrar kvantitativa metoder framför kvalitativa metoder.
• …har sitt värde i dess tekniska och sociala tillämpningar.

En känd Österrikisk positivist var Ernst Mach (1838-1916 e.Kr.). Hans tankegångar om positivismen ansågs viktiga av många, bland annat Albert Einstein (1879-1955) och Moritz Schlick (1882-1936 e.Kr.). Moritz Schlick föddes i Berlin. Han studerade fysik på Universiteten i Heidelberg, Lausanne och Berlin under bland annat Max Planck. Moritz disputerade 1904 på en avhandling om ljusvågors reflexion. Snart började han fundera på frågor om kunskapens natur och publicerade följande åren flera böcker i ämnet. Efter några korta tjänstgöringar i Rostock och Kiel fick han 1922 professuren i fysik i Wien. I Wien hade regelbundna diskussioner om vetenskap och filosofi pågått 1907-1912. När Schlick kom till Wien 1922 återupptogs mötena. De tog stort intryck av Ludwig Wittgenstein‘s bok Tractatus Logico-Philosophicus publicerad 1918. 1928 grundade de Ernst Mach sällskapet. 1929 publicerade de ett första resultat av sina diskussioner, The Scientific Conception of the World. The Vienna Circle. De fick därefter smeknamnet Wienkretsen. Deras tankegångar var huvudsakligen att det enda vi kan veta något om är det som kan observeras. Deras inriktning kallades logisk empirism eller logisk positivism. Deras huvudkrav för att få kalla en kunskap för vetenskaplig var att den kunde verifieras. Enligt logisk positivism ansågs god vetenskap vara:

• Endast den observerbara verkligheten studeras
• Det som inte kan verifieras är meningslöst. (Detta kallas verifikationsprincipen)
• Metafysik kan inte verifieras och är alltså meningslös.
• Vetenskaplig teori är ett system av universella lagar
• En teori har ett teoretiskt språk och ett observationsspråk.
• En teori kan bekräftas genom att gjorda förutsägelser slår in
• Om det finns flera konkurrerande teorier skall man välja ut den sannolikaste.
• Vetenskaplig kunskap växer med tiden.

När nazisterna kom till makten i tyskland upplöstes Wienkretsen och många medlemmar emigrerade till USA. Moritz Schlick dödades 1936 av en Nazisympatisör.

Många logiska positivister såg det som sin uppgift att reformera de “mindre utvecklade” vetenskaperna att arbeta efter positivismens principer. Den logiska positivismen ville driva de grundläggande idéerna inom positivism till att bli den enande faktorn i alla former av empirisk vetenskap. Därför ansåg de att positivism var den enda sanna vetenskapliga metoden tillämpbar i alla situationer. De vetenskapliga framstegen under de senaste 100-200 åren är så stora att få ifrågasätter värdet av ett positivistiskt synsätt inom empirisk fysik, biomedicinsk vetenskap och liknande former av vetenskap som studerar fenomen styrda av de kända naturlagarna.

Dock ansåg logiska positivister också att positivism var den enda vetenskapliga metoden även inom sociologisk forskning, det vill säga inom områden utanför naturvetenskaperna där enkla naturlagar inte räcker för att förklara vad som händer. Denna idé är kontroversiell och en källa till kraftig kritik mot positivismen. Den epistemologiska kritiken mot positivism gäller inte när positivism tillämpas på empirisk vetenskap som studerar fenomen styrda av kända naturlagar. Kritiken fokuserar på situationen där positivism tillämpas för att studera åsikter, uppfattningar, erfarenheter, etc. Ett exempel är om åsikter bättre studeras med enkäter med fasta svarsalternativ analyserade med statistiska metoder (positivism) eller om dessa fenomen är mer lämpade att studeras med djupintervjuer och analyseras med kvalitativa metoder (mer om detta längre ner).

Postpositivism

En reaktion mot de renläriga positivisternas anspråk på att med en enhetsvetenskap kunna beskriva all sanning började med att Charles Sanders Peirce (1839-1914 e.Kr.) beskrev ett mer pragmatiskt förhållningssätt som kallades pragmatism. William James (1842-1910 e.Kr.) gick vidare och menade att verkligheten är en så komplex mosaik av upplevelser att den bara kan förstås genom att använda flera infallsvinklar. Uttrycket radikal empirism myntades och med det menas att varje försök att beskriva verkligheten som stannar på den fysikaliska nivån och utelämnar aspekter som mening, värde och innebörd misslyckas med att ge en sann beskrivning.

John Dewey (1859-1952 e.Kr.) hävdar ungefär samma sak som Saunders Peirce och James men använder istället termen omedelbar empirism. Ur detta växer gradvis fram något som kallas postpositivism. Postpositivismen skiljer sig från positivismen genom att hävda två saker; för det första att observatören och det som observeras kan inte helt särskiljas och som en följd av detta hävdar man för det andra att det finns ingen gemensam delad verklighet. Även om företrädarna för postpositivismen inte tänkte sig utvecklingen av vår tids humanvetenskap (humanvetenskap beskrivs längre fram) kan man se att vissa tankar inom postpositivismen påminner om humanvetenskapens livsvärldsperspektiv (se artikeln Are phenomenology and post positivism strange bedfellows?). Viktiga företrädare för postpositivismen är Karl Popper (se nedan), Nicholas Rescher (1928-2024 e.Kr.) and Thomas Kuhn (1922-1966 e.Kr.).

Karl Popper och det hypotetiskt-deduktiva arbetssättet

Filosofen Karl Popper (1902-1994 e.Kr.), föddes i Österrike av föräldrar med judiskt ursprung. Han var först verksam som lärare i Tyskland, där han också doktorerade i psykologi 1928. Med judiska föräldrar innebar hotet från Nazitysklands annektering av Österrike att han flyttade 1937 till Nya Zeeland där han blev lektor i filosofi. År 1946 flyttade han till Storbritannien. Han förblev aktiv som filosof fram till några veckor före sin död.

Enligt positivism bör observationer leda till slutsatser i form av teorier om vad som är sant. Denna process kallas induktion. Positivister hävdar att varje ny observation som stämmer med hypotesen verifierar (bekräftar) den. Emellertid var Popper mycket kritisk mot detta och menade att oavsett hur många observationer som görs kan vi aldrig vara säkra på att en hypotes är 100% sann.

Popper menade att vi istället borde försöka visa att befintliga teorier eller hypoteser är falska. Han sa att vår forskning borde fokusera på att försöka falsifiera våra egna hypoteser. Vi kan säga att vår hypotes är en provisorisk sanning om vi misslyckas med att bevisa att den är falsk. Provisorisk betyder att hypotesen kan falsifieras och därmed förkastas i framtiden. Popper argumenterar för att det som skiljer vetenskapliga teorier från icke-vetenskapliga (metafysiska) teorier är möjligheten att falsifiera dem. Detta innebär att du måste kunna artikulera vad som inte får hända om teorin/hypotesen är sann. Detta synsätt kallas ofta “empirisk falsifikation”, där du först ställer upp en hypotes/teori som du sedan försöker motbevisa. Arbetet går sedan vidare för att se om du kan observera en händelse som inte borde inträffa om teorin var sann. Popper publicerade sina idéer för första gången 1934 i boken Vetenskapens logik (Logik der Forschung). Inom modern statistik beräknar vi ofta ett p-värde. P-värdet anger sannolikheten för att få de observerade data givet att nollhypotesen är sann. Denna del av statistiken, som kallas hypotesprövning, försöker falsifiera nollhypotesen och denna idé kommer från filosofen Karl Popper.

Som nämnts ovan ansåg den engelske filosofen David Hume att induktion (den metod som empirismen av tradition hade använt) inte var tillförlitlig. Hume ansåg att trots att solen gått upp varje morgon så länge någon kan minnas kan inte detta tas som ett bevis för att solen garanterat går upp nästa morgon också. Popper svarar på Humes kritik genom att medge att vi inget kan veta. Trots att vi inte kan veta säkert att solen går upp varje morgon kan vi göra antaganden (sätta upp hypoteser). Antagandet att solen går upp varje morgon är en hypotes. När den faktiskt gör det nästa morgon får vi konstatera att vi ännu inte lyckats falsifiera hypotesen att solen går upp varje morgon. Denna hypotes om solens uppgång kvarstår då som en tillfällig ännu ej falsifierad hypotes. Närmare än så kommer vi inte sanningen. Popper kopplar alltså sitt svar på Humes vetenskapskritik till sitt resonemang om falsifiering.

Hönan eller ägget, vad kommer först? Traditionellt har empirister hävdat att vi objektivt gör observationer och baserat på dessa ser vi sanningen och formulerar en vetenskaplig teori. Men Popper menar att det är tvärtom och att allt börjar med en hypotes/teori. Dessa hypoteser/teorier kan testas genom att försöka falsifiera dem. Popper avvisar därför empirism och anser att vetenskapliga teorier utvecklas genom tänkande (deduktion som används av rationalister). Popper introducerade termen kritisk rationalism som namnet på tillvägagångssättet empirisk falsifikation. Karl Popper betraktas som en av de största vetenskapsfilosoferna under det tjugonde århundradet och han fick många hedersbetygelser och utmärkelser under sin livstid.

Redan innan Popper finns exempel på personer som har följt ett hypotetiskt-deduktivt sätt för att närma sig sanningen. Ignaz Semmelweis (1818-1865 e.Kr.) föddes i Ungern. Hans föräldrar hade planerat att han skulle bli advokat. Själv blev han emellertid istället intresserad av medicin och påbörjade sina studier i Budapest. Han bytte studieort till Wien där han tog sin läkarexamen 1844. Han intresserade sig sedan för obstetrik och kirurgi. Juli 1846 blev han chef för förlossningsklinik 1 vid universitetssjukhuset i Wien. Denna klinik 1 hade en dödlighet i barnsängsfeber om 12-13% vilket var betydligt högre än förlossningsklinik 2 som hade en dödlighet om cirka 2%. Förlossningsklinik 1 hade till och med en högre dödlighet än hos de kvinnor som valde att föda sina barn på gatan. En utredning på sjukhuset ställde upp flera gissningar (hypoteser) om tänkbara orsaker:

• En smitta spreds via luften. Eftersom luften som nådde klinik 1 och 2 rimligtvis borde vara likadan avfärdades detta.
• Patienttätheten var högre på klinik 1 och detta ledde till sämre förhållanden med högre dödlighet. När man undersökte hur patienttätheten varit sågs ingen större skillnad mellan klinikerna varför detta avfärdades.
• På klinik 1 fanns läkarkandidater. På klinik 2 sköttes alla förlossningar av barnmorskor. Det skulle kunna vara så att läkarkandidaterna var oskickliga och skadade kvinnorna. Eftersom man inte kunde se några skador avfärdades detta.
• Dödligheten bland kvinnor var psykosomatisk orsakade av att prästen vid dödsbud passerade genom klinik 1 och åsynen av honom skrämde kvinnorna. Semmelweiss övertalade prästen att gå en annan väg men detta påverkade inte dödligheten.

Orsaken till den höga dödligheten förblev en gåta men under 1847 kom ett oväntat genombrott. Kollegan Jacob Kolletschka insjuknade efter att under en obduktion ha stuckit sig på kniv. Kollegan dog och Semmelweiss noterade att hans symptom och sjukdomsförlopp påminde om det som de drabbade kvinnorna på förlossningskliniken uppvisade. Semmelweiss ställde nu upp hypotesen att döda kroppar innehöll något ämne som kunde överföras till patienter och göra dem sjuka. Vid den här tiden visste ingen något om bakterier eller virus varför Semmelweis tankar i första hand var ett slags gift. Semmelweiss beordrade att alla läkare och läkarkandidater som varit på obduktionsavdelningen skulle tvätta händerna i klorkalklösning innan de fick gå in på förlossningsavdelningen. Detta medförde att dödligheten bland kvinnor på klinik 1 omedelbart sjönk till ungefär samma nivå som på klinik 2. Semmelweiss provade även att tvätta alla instrument som använts på förlossningskliniken innan de användes igen. Genom detta kunde han nästan utplåna barnsängsfeber.

Semmelweiss chef professor Johan Klein var bortrest vid tiden för Semmelweiss experiment. När Johan Klein kom tillbaka blev han inte glad över utvecklingen och avstyrde rutinen med handtvätt. Johan Klein var den som hade inrättat att läkarkandidater som höll på med obduktioner också skulle lära sig obstetrik på klinik 1. Att erkänna att Semmelweis hade rätt skulle inneburit ett erkännande att den studieordning för läkarkandidater som Johan Klein inrättat tagit livet av massor av kvinnor. Semmelweiss avskedades 1848 och tvingades, sannolikt av ekonomiska skäl, att återvända till Budapest. Dödligheten i barnsängsfeber ökade åter på förlossningsklinik 1 i Wien och så sent som 1860 var den cirka 35%.

Efter tiden i Wien verkade Semmelweiss i Budapest där han genom sina rutiner för handtvätt och tvätt av instrument hade reducerat dödligheten i barnsängsfeber till 0,85%. Semmelweiss idéer slog igenom i Ungern men större delen av övriga Europa anammade inte hans idéer. En av Semmelweiss svagheter som sannolikt bidrog en del till att hans idéer inte slog igenom överallt var hans ointresse eller oförmåga att på ett vetenskapligt sätt beskriva sina fynd och publicera dem. Slutligen publicerade han 1861 boken Orsaker till, beskrivning av och förebyggande av barnsängsfeber (Die Ätiologie, der Begriff und die Prophylaxis des Kindbettfiebers). Boken fick av dåtidens experter kritiska resencioner, något som fick Semmelweiss att skriva flera öppna brev till några av dåtidens berömda förlossningsläkare. Eftersom man på denna tiden ännu inte hade upptäckt sambandet mellan mikrober och sjukdomar förblev Semmelweiss idéer inte accepterade inom större delen av den dåvarande medicinska etablissemanget. Som kuriosa kan nämnas att man på senare tid myntat begreppet “Semmelweis reflex” som innebär att automatiskt avfärda icke passande information utan närmare undersökning. Även om Semmelweiss inte tillfört någon ny vetenskapsteoretisk tanke brukar det han gjorde anses som ett klassiskt exempel på tillämpning av det hypotetiskt-deduktiva arbetssättet.

Efter några år av tilltagande mental ohälsa fick Semmelweiss i juli 1865 ett nervöst sammanbrott. Möjligen hade han altzheimers sjukdom. Han togs in på ett mentalsjukhus där han efter 14 dagar avled. Enligt traditionen dog han av en sårinfektion, möjligen orsakad av att han efter intagningen blev orolig och kanske våldsam varpå han misshandlades fysiskt av personalen och skort därefter dog. Semmelweiss blev endast 47 år.

Huvudgrenar inom filosofin

Termer som är vanliga inom filosofin har nämnts ovan, och innan vi fortsätter kan det vara lämpligt att ge en kort beskrivning av några av dessa. Ordet filosofi kan ha introducerats av Pythagoras (570-497 f.Kr.) och härstammar från grekiskan Φιλοσοφία (Philosophia). Ordet består av rötterna philos = kärlek och sophia = visdom, och kan översättas som kärlek till visdom. Låt oss börja med att beskriva de viktigaste grenarna av västerländsk filosofi. Det finns naturligtvis flera olika sätt att ge en översikt av filosofin och den nedan är inte den enda.

Teoretisk filosofi

Teoretisk filosofi handlar om övergripande principer. De vanligaste undergrupperna är:

1. Metafysik ≈ Naturfilosofi
2. Epistemologi = Kunskapsfilosofi = Kunskapsteori
3. Logik
4. Språkfilosofi
5. Medvetandefilosofi
6. Matematikfilosofi
7. Vetenskapsfilosofi
8. Filosofins historia

Metafysik, epistemologi och logik anses vanligtvis vara de huvudsakliga grenarna av teoretisk filosofi. De andra grenarna av teoretisk filosofi består av idéer hämtade från dessa huvudgrenar.

Metafysik ≈ Naturfilosofi

Metafysik är den gren inom filosofin som behandlar frågan om verklighetens grundläggande natur och söker göra rationella utsagor om fundamentala drag hos allt varande (ontos). Metafysik handlar om sådant som vi inte kan uppfatta med våra sinnen, som finns bortom det fysiska. Frågor som behandlas är hur är naturen beskaffad?, Finns Gud?, Vilken är människans plats i universum? samt begrepp som existens, rum, tid och kausalitet

En av de viktigaste grenarna inom metafysiken är ontologin som är läran om de begrepp eller kategorier man behöver anta för att kunna ge en beskrivning och förklaring av (någon del av) verkligheten. Förenklat kan man säga att ontologi beskriver olika världsbilder. Exempel på motpoler (olika världsbilder) är:

Realism / materialism ↔ idealism:

Realismen / materialismen anser att den yttre, materiella verkligheten existerar oberoende av det mänskliga medvetandet. Idealismen däremot anser att det enda som kan existera oberoende av allt annat är andliga eller ideella företeelser. Det materiella eller fysiska är antingen djupast sett också andligt, eller också kan det bara existera som föremål för ett medvetande. Den epistemologiska tillämpningen av detta är atomism kontra holism (se ovan).

Existentialism ↔ dialectik:

Utmärkande för existentialisterna är övertygelsen att existensupplevelsen aldrig kan bli föremål för objektiv kunskap. “Subjektiviteten är sanningen”: Det är enbart i sin konkreta existens, genom sitt sätt att leva och handla, inte genom tankeakter som människan kan nå fram till den sanning som det duger att leva och dö på. Vi väljer – avsiktligt eller oavsiktligt – vårt sätt att leva. Vår frihet ger ett obetingat ansvar och leder ofrånkomligen till ångest. Dialektiken däremot anser att vi genom logiskt resonerande kan nå den högsta kunskapen. Platon såg dialektiken som den högsta vetenskapen. I den befriade man sig helt från sinnenas vittnesbörd och följde rent logiska resonemang. Den epistemologiska tillämpning av detta som ligger närmast är empirism kontra rationalism (se ovan).

Epistemologi (Kunskapsfilosofi, Kunskapsteori)

Inom epistemologi frågar man sig: Vad är kunskap? Vad kan vi ha kunskap om, en objektiv yttervärld eller bara våra egna upplevelser? Vad vilar vår kunskap ytterst på, sinnena eller förnuftet? Hur tas ny kunskap fram? Har någon (präster, kvinnor, vetenskapsmän) företräde jämfört med andra att söka kunskap?

Olika utgångspunkter (och begrepp) inom epistemologin är strukturalism (enskilda element kan inte analyseras isolerat, man söker invariansen bakom varianserna), konstruktivism (verkligheten eller kunskap och uppfattning om den är inte objektivt existerande, utan konstruktioner utförda av subjekt) och relativism (det finns inga absoluta sanningar). När det gäller vägar att ta fram ny kunskap hamnar man i de två motsatserna:

atomism ↔ holism
empirism ↔ rationalism
(Dessa motsatser är beskrivna ovan)

Logik

Logikens ursprung brukar anges som Aristoteles första systematiseringar av korrekta respektive inkorrekta slutledningar. Modern logik är en abstrakt vetenskap som ligger i gränslandet mellan filosofi och matematik som även har kopplingar till datalogi, lingvistik och kognitionsforskning..

Andra grenar av teoretisk filosofi

• Språkfilosofi
  Språkfilosofi ställer frågor om språkets natur. Vad innebär det att ett ord betyder någonting? Hur förhåller sig språket till medvetandet och till verkligheten? Även om filosofer talat om språket ända sen Platons dagar fick det inte en särställning inom filosofin förrän på 1800-talet.
• Medvetandefilosofi
  En av filosofins stora frågor handlar om vilket förhållande som råder mellan medvetandet och hjärnan. Enligt en uppfattning, monismen, är medvetandet direkt kopplat till och en funktion av hjärnans komplicerade elektriska och biokemiska processer. En motsatt uppfattning, dualismen, säger att medvetandet ligger bortom den fysiska världen och är självständigt från denna.
• Matematikfilosofi
  Matematikfilosofin ställer de för matematiken mest grundläggande frågorna: den handlar om vad matematik är och hur matematiken skall användas.
• Vetenskapsfilosofi
  Vetenskapsfilosofi behandlar vetenskaplig kunskap och har sitt ursprung framför allt inom de filosofiska områdena metafysik och epistemologi. När man från vetenskapsfilosofin går ner på ett mer praktiskt plan och bildar teorier om hur vetenskapsmän använder sina teorier (vetenskap om vetenskap) kallas det vetenskapsteori. Med begreppet vetenskapsteori menar vi alltså kunskap och forskning om forskning. Denna webbsida handlar on vetenskapsfilosofi och vetenskapsteori.
• Filosofins historia
  Filosofins historia förklarar både hur olika problem och frågeställningar i filosofin uppstått och hur de besvarats genom historien. Genom filosofins historia har argument brutits mot argument och där kan hittas uppslag för att lösa framtida filosofiska problem.

Praktisk filosofi ≈ Värdefilosofi

Tillämpad filosofi påverkar våra dagliga liv mer direkt än teoretisk filosofi. De viktigaste grenarna av tillämpad filosofi är:

• Etik = moralfilosofi
  Etik studerar moraliska begrepp som det goda och rättvisa och om dessa begrepp är universella eller beroende av olika faktorer. Viktiga frågeställningar är “vad är det goda”, “vad är det rätta”, “hur bör man bete sig”.
• Estetik
  Redan under den grekiska antiken var estetiska frågor livligt diskuterade, då särskilt poesin. Estetik som självständig filosofisk vetenskap introducerades 1735 av Baumgarten i en avhandling om poesi.
• Religionsfilosofi
  Religionsfilosofin har beröringspunkter med de flesta klassiska filosofiska delområden, som metafysik, epistemologi, etik etc. Exempel på frågeställningar är: Finns det en Gud, och hur är denne i så fall beskaffad? Kan man bevisa eller motbevisa Guds existens? Vilka slutsatser kan vi dra av människors religiositet, vad nu det är? Måste man kunna ange skäl för en religiös tro? Hur förhåller sig vetenskapen till religionen? Vilket förhållande råder mellan religion och moral? Är Guds godhet förenlig med den uppenbara ondskan i världen?
• Rättsfilosofi
  Grundläggande frågeställningar är “vad är gällande rätt?”, “är makt detsamma som rätt?” och “vilken är skillnaden mellan rätt och moral?”
• Politisk filosofi
  Studerar fenomen i samhället, olika ideologier och teorier om samhällets uppbyggnad och funktion.

Humanvetenskapens framväxt

Positivismen var ett vetenskapsideal som sedan början av 1800-talet hade en mycket stark ställning. Positivismen hade en klar metod för hur ny kunskap skulle tas fram. Man strävade efter att bli en enhetsvetenskap som kunde tillämpa sina principer på all form av forskning. Andra krafter ansåg att tanken på en enhetsvetenskap var ett tankefel. Det andra stora vetenskapsidealet som började växa fram från slutet av 1800-talet och framåt var humanvetenskapen.

Metodhermeneutik

Friedrich Schleiermacher (1768-1834 e.Kr.) ansåg positivismen vara svår att använda vid tolkning av skönlitteratur. Istället tog han grundidéerna i den dåvarande tolkningen ab bibeln (exegetik) samt andra texter och gjorde en strukturerad vetenskaplig metod för tolkning av utsagor (muntliga och skriftliga). Den strukturerade metoden kallas metodhermeneutik. Schleiermacher ansåg att:

• Den som tolkar måste ha kunskap om författaren och det sammanhang som textförfattaren levde i.
• Man måste få fram vad som var författarens ursprungliga tanke.
• Missförståndet är det naturliga tillståndet. Sanningen (=författarens ursprungliga tanke) kan nås genom strukturerad metodik.

Enligt Schleiermacher är det möjligt att förstå författarens ursprungliga idé genom att studera uttalandet tillsammans med författaren och den kontext/kultur där författaren levde. En skicklig forskare kan hitta den enda sanna tolkningen, och olika forskare bör, enligt Schleiermacher, komma fram till samma resultat. Därför har Schleiermacher ett positivistiskt drag genom att han tror att det är möjligt att finna den sanna betydelsen av ett uttalande/text. Detta är inte positivism men kan betraktas som ett element av positivistiskt tänkande. Nutida litteraturvetare använder ibland Schleiermachers metod.

Positivism kontra humanvetenskap

Immanuel Kant var i grunden empirist och rationalist. Han lade dessutom en grund för humanvetenskapen i och med att han förde fram tanken att den objektiva verkligheten (även om den existerar) inte är direkt nåbar. Vi har bara tillgång till verkligheten filtrerad genom våra sinnen. Wilhelm Dilthey (1833-1911 e.Kr.), som var professor i filosofi i Berlin, tog intryck dels av Immanuel Kant men även av Schleiermacher’s tankar om tolkande. Dilthey såg hur tolkning kunde vara en öppning för att förstå sådant som var svårt att förklara med en rent positivistisk inställning. Han framförde idén att forskning om människors kulturliv och sociala liv arbetar efter andra principer än forskning inom ren naturvetenskap. Tanken om en enhetsvetenskap är felaktig. Han myntar uttrycker “Naturen förklarar vi, själslivet förstår vi”. Man kan säga att Dilthey ger den moderna humanvetenskapen en slags legitimitet.

Livsvärldsperspektiv

Edmund Husserl (1859-1938) var tysk matematiker. Han disputerade 1882 på en avhandling om variationskalkyler. Han intresserade sig för matematikens kunskapsfilosofiska grunder. Gradvis förändrades hans åsikter. Husserl lämnade matematiken och gick över till att arbeta inom kunskapsfilosofin. Kring sekelskiftet började han kritisera dåtidens forskare för att fjärma sig från något han kallade livsvärlden. Han menade nämligen att vi inte kan fånga en beskrivning av den verkliga företeelsen utan bara människans erfarenhet av den. I erfarenheten förvandlas företeelsen till fenomen. Människan handlar efter vad de förstår, inte efter hur det är. Vi kan inte beskriva en företeelse objektivt utan bara människans upplevelse av den i form av ett fenomen..

Livsvärldsteorin lanserades av Husserl och genomsyrar inte bara fenomenologin utan även hermeneutiken och i mer eller mindre grad alla kvalitativa forskningsansatser. Teorin innebär att vi inte kan fånga en beskrivning av det verkligt “objektiva” utan bara människans upplevelse av det. Livsvärlden är världen så som vi uppfattar den. Livsvärlden består exempelvis av minnen, vår vardagsvärld (=upplevelsen av den dagliga oreflekterade vardagen) samt av förväntningar om framtiden. Vetenskap kring människor skulle enligt Husserl utgå från ”livsvärlden”, det vill säga den värld i vilken vi uppfattar att vi lever i.

Fenomenologi

Husserl introducerade fenomenologin som snabbt blev känd under slagordet “till sakerna själva”. Fenomenologi är läran om företeelser så som de erfars. Fenomenologi är en teori om det medvetna. Förenklat kan man säga att Husserls bidrag till kunskapsfilosofin var att säga att människan erfar världen genom att erfara ett fenomen. Vill vi veta något måste vi gå till fenomenet (fenomen = “saken” så som den visar sig)..

Husserl har tanken att man skall och kan sätta sin egen existens (=förförståelse = fördomar) åt sidan för att hitta den sanna essensen av ett fenomen. I empiriska studier med fenomenologisk ansats försöker man undvika tolkningar. Målet är att presentera fenomen sådana som de visar sig utan tolkningar. Ett viktigt moment för att uppnå denna frihet från tolkningar är att forskaren försöker hålla tillbaka sin egen förförståelse så att fenomenet kan framträda. Den kritik man kan rikta mot fenomenologin är att det kanske inte ligger i mänsklig makt att helt sätta sin egen förförståelse åt sidan. Konsekvensen av denna kritik är att det kanske är omöjligt att helt låta bli att tolka.

Maurice Merleau-Ponty (1908-1961) menar att, för att kunna fånga fenomenet måste vi gå bortom fördomen om en objektiv värld till att istället betrakta en “genomlevd värld” i vilken kroppen spelar en central roll. Han betonar människans odelbarhet, d.v.s. att vi har inte en kropp utan vi är i vår kropp. Kroppen kan inte ses som ett separat objekt. Ett exempel på en studie baserad på Merleau-Ponty’s teorier gjordes av en sjuksköterska i Halmstad som studerade varför det var så svårt för gymnasiestudenter att sluta röka:

von Bothmer, Margareta. Rudebeck, Carl-Edvard. Understanding the meaning of smoking behaviour through the philosophy of Merleau-Ponty. Theoria : journal of nursing theory, ISSN 1400-8033, Vol. 12, no 2, 5-12 p

Sammanfattning: Syftet med studien var att utforska betydelsen av rökbeteende genom att tillämpa Merleau-Pontys filosofi. Beteende är ett resultat av kropp-själ som reagerar på sin värld och är alltid avsiktligt. Betydelsen av rökbeteende diskuteras i relation till kropp och rum, formandet av kroppsbild och identitet, samt inlärning av en vana. En vana är förankrad på kroppslig nivå och för att förändra vanan måste personen omdefiniera sig själv på både kroppslig, kognitiv och emotionell nivå. Det föreslås att Merleau-Pontys filosofi skulle kunna användas i praktiken och forskningen för att förbättra strategier för att förebygga och upphöra med rökning..
Studien, som saknar datainsamling, är ett bra exempel på rationalistisk-holistisk forskning (nedre högra kvadranten på världskartan ovan).

Husserl var filosof som i princip inte lämnade skrivbordet. Husserl kan därför sägas vara rationalistisk-holistisk forskare (rörde sig inom nedre högra kvadranten av den epistemologiska världskartan). Amadeo Giorgi, en amerikansk psykolog, var en av de första som började att empiriskt tillämpa fenomenologin genom datainsamling och analys av insamlade data. I och med Giorgi övergår fenomenologin från att enbart vara en filosofi (rationalistisk-holistisk vetenskap) till att även bli en empirisk vetenskap. Giorgi publicerade 1970 boken Psykologi som humanvetenskap (Psychology as a human science). I boken hävdar han att psykologi mer handlar om humanvetenskap än om naturvetenskap. Det är mycket viktigt under datainsamling och analys att följa en mycket strikt metodologi i Giorgis modell av fenomenologi för att kunna beskriva fenomenets sanna väsen. Idén att den sanna “objektiva” essensen kan identifieras om man följer en rigorös metod har av vissa betraktats som ett drag av positivistiskt tänkande. Trots detta skulle Giorgis angreppssätt definitivt placeras under det empirisk-holistiska paradigmet (övre högra kvadranten).

Livsvärldshermeneutik

Martin Heidegger (1889-1976) var under flera år assistent till Edmund Husserl. Han publicerade 1927 boken Varat och tiden (Sein und Zeit), av många ansedd som ett av de viktigaste filosofiska verken under det århundradet. Han ställer frågan vad det innebär att vara. Heidegger har beskrivits som en filosof av “att vara där”. Heidegger antar Husserls begrepp om livsvärlden (vi kan inte beskriva ett fenomen objektivt utan endast den mänskliga upplevelsen av fenomenet). Till skillnad från Husserl anser inte Heidegger att vi kan sätta vår tidigare förståelse av ett fenomen inom parentes. För Heidegger är det tydligt att vi alltid står på våra förutfattade meningars grund när vi tolkar observationer. Tolkningen är i fokus i Heideggers tillvägagångssätt.

Schleiermachers hermeneutiska angreppssätt syftade till att förstå författaren. Heideggers hermeneutiska angreppssätt syftar däremot delvis till att förstå läsarens förförståelse av texten. För Heidegger är en av människans främsta förförståelser insikten om sin egen dödlighet.

Hans-Georg Gadamer (1900-2002) studerade under 1920-talet för Martin Heidegger och påverkades mycket av honom. Gadamer utvecklar sedan Heideggers tankegångar om att man inte kan sätta sin förförståelse inom parantes. Gadamer ägnar många år av sitt liv åt att fundera ut hur han skall formulera sina tankar. Först 1960 publicerar han boken Sanning och metod (Wahrheit und Methode. Grundzüge einer philosophischen Hermeneutik). Han förenar Husserls livsvärld och Heideggers existensfilosofi till en filosofi om den mänskliga förståelsens grundläggande villkor vilken utgör grunden för det hermeneutiska förhållningssättet.

I boken argumenterar han för att relationen mellan sanning och metod är komplicerad. Han kritiserar Schleiermachers metodiska hermeneutik som syftar till att uppnå en sanning. Vi kan knappast göra anspråk på att känna till verkligheten utan vi tolkar den med hjälp av vår förförståelse. Det hermeneutiska förhållningssättet innebär dock en öppenhet för andra tolkningar och ett ifrågasättande av den egna förförståelsen. Hermeneutiken menar att tolkning och förståelse utgör hörnstenar i det vi kallar mänsklighet (Dahlberg, Drew & Nyström 2001). Gadamer anser att min förståelse av någon annan alltid sker utifrån min egen förförståelse. 

Gadamer hävdar att min förståelse av någon annan alltid baseras på min egen förförståelse. Han anser att en strikt vetenskaplig metodik hindrar en från att förstå. Man skall inte bemästra texten utan försöka bli dess tjänare, förlora sig in i texten eller skådespelet. Om en forskare inte blir överraskad av något i sitt eget resultat har forskarens egen förförståelse sannolikt haft ett för stort inflytande över analysen. Gadamers konklusion är att vi skall försöka göra oss medvetna om vår egen förförståelse, det finns ingen bra metod, var öppen.

Enligt Gadamer är upplevandet en händelse och ett möte. Upplevandet är dialektiskt och innebär att göra erfarenheter. Det är att upptäcka hur något är, men också hur något inte är, det vill säga se att något inte är som det antagits vara. Då man ser något i ett annat ljus, förändras man själv i och med att man får denna nya upplevelse. Det gör därför ont att växa och få ny förståelse, påpekar Gadamer, men det kan inte besparas den som verkligen vill nå kunskap.

Gadamer’s livsvärld kommer man inte åt genom ”Metod”, utan snarare snubblar över genom en händelse. Detta perspektiv baseras på det sätt varpå det mänskliga subjektet tillhör världen. Detta tillhörande förekommer genom förståelseprocessen. Förståelse och tolkning hänger samman och enligt hermeneutiken kan det aldrig utvecklas förståelse utan förförståelse. Varifrån kommer vår förförståelse? Gadamer svarar: från den tradition som vi finns i! Traditionen påverkar våra uppfattningar, både av nuet och av traditionen. Livsvärldsperspektivet fordrar en öppenhet. Förförståelsen kan vara ett hinder för öppenheten, kan utgöras av en ”förutfattad mening” eller ”fördom”, men skall inte tas för given, utan är något som kan ändras.

Paul Ricoeur (1913-2005) började studera filosofi i franska Sorbonne 1934. 1939 inkallades han till franska armén. 1940 fängslades han av den tyska marionettregimen i Frankrike. Resten av kriget satt han i tyskt fångläger. I fånglägret träffade han flera andra intellektuella som sannolikt påverkade honom. Efter kriget blev han 1948-1956 professor i Strasbourg. 1956-1965 var han professor på Sorbonne-universitetet. 1965-1970 verkade han på ett nytt universitet (Nanterre) i en förort till Paris där man experimenterade med nya friare undervisningsmetoder. Efter oroligheter på universitetet flyttade han 1970 till Chicago där han verkade som professor. 1985 återvände han till Paris och var då relativt okänd i Europa.

Ricour anser att det är texten och inte författaren som är det intressanta. I texten döljs fler saker än vad författaren själv hade tänkt sig. Det som skall tolkas är det man får fram ur texten, inte författarens avsikter med texten. Hermeneutik handlar inte bara om förståelse utan även om tolkning. Ricour inför förklaring i hermeneutiken. Mänskliga handlingar kan betraktas som analogier med texter.

Tolkning och förståelse, centrala begrepp inom hermeneutiken, är också hörnstenar i det vi kallar mänsklighet. Hermeneutiken är dock inte helt enhetlig, det finns olika versioner. Sammanfattningsvis kan sägas att hermeneutiken fokuserar på frågan: “Vad är det som visar sig och vad är innebörden i det?”. De viktigaste filosofiska bidragen till livsvärldshermeneutiken kan sammanfattas som:

Filosof	“Bidrag”
Dilthey (1833-1911 e. Kr.)	Naturen förklarar vi men själslivet kan vi inte förklara, bara förstå. Han lägger grunden till det som senare blir livsvärldsperspektivet.
Husserl (1959-1938 e. Kr.)	Människan handlar efter vad de förstår, inte efter hur det är. Husserl beskriver livsvärldsperspektivet. Han menar att man kan hitta den sanna beskrivningen av ett livsvärldsfenomen, detta anser han är en större sanning än de sanningar som tas fram inom naturvetenskaplig positivistisk forskning.
Heidegger (1889-1976 e.Kr.)	Han anammar det livsvärldsperspektiv Husserl beskrev men menar att människan alltid är tolkande. Konsekvensen blir att det går inte att hävda att man har funnit sanningen med stort S (man kan inte hävda att en beskrivning av en livsvärld är den sanna och därmed enda tänkbara).
Gadamer (1900-2002 e.Kr.)	Samhällsvetenskapen har genom positivismens frammarsch blivit alltför metodorienterad. Sanningen fångas aldrig av en metod. Öppenhet kan föra oss närmare sanningen men aldrig ända fram. Det finns ingen “riktig” tolkning utan bara alternativa mer eller mindre fruktbara tolkningar. Gadamer ger inte så mycket praktiska råd utan talar mest om forskarens förhållningssätt. Gadamer anses vara den viktigaste filosofen för den moderna livsvärldshermeneutiken.
Ricour (1913-2005 e.Kr.)	Hermeneutik som forskningsansats är inte bara en förståelsevetenskap utan innehåller även kritisk reflexion och förklaring (förklaring och tolkning är begrepp som betyder ungefär samma sak). Ricour inför på ett tydligt sätt tolkning när det gäller forskning med livsvärldsansats.

Förförståelse (förutfattade åsikter)

Våra förutfattade meningar anses ha stor betydelse inom empirisk-holistiska (kvalitativa) metoder såsom exempelvis fenomenologi och livsvärldshermeneutik. Förförståelsen har olika betydelse inom olika empirisk-holistiska inriktningar. I fenomenologin skall förförståelsen  medvetandegöras för att sedan åsidosättas och inte få påverka tolkningen av data. I livsvärldshermeneutiken skall förförståelsen däremot medvetandegöras och förstås för att sedan vara en viktig del i hur man tolkar insamlade data.

Vad är då förförståelse? När vi försöker förstå vår omgivning påverkas vi enligt Hans-Georg Gadamer av tre fenomen; vår förståelsehorisont, vår kulturs historicitet samt vår egen verkningshistoria. Dessa fenomen kan också sammanfattas med orden förförståelse eller fördomar. Våra fördomar är ett hinder mot öppenhet. Både Husserl och Gadamer betonar vikten av att försöka klargöra den medvetna delen av vår egen förförståelse: Den omedvetna delen kommer vi tyvärr inte åt. Enligt Gadamer är det viktigt att vidga sin egen förståelsehorisont, förstå sin kulturs historicitet och att bli medveten om sin egen verkningshistoria.

Vår förståelsehorisont

Gadamer menar att det är svårt att förstå utanför den egna kulturgränsen. Gränsen för vad vi kan förstå kallas förståelsehorisont eller meningshorisont. Inom vissa områden finns tabun och där går förståelsehorisonten ner ganska nära, inom andra områden kan horisonten sträcka sig längre bort.

Vår kulturs historicitet

En viktig orsak till kulturgränser är att människor är bundna till sin historiska bakgrund. Exempelvis vilar den västerländska kulturen på tre historiska ben:

Historisk bakgrund	Utgår från
Jewish-Christian-Muslim tradition	Jerusalem
Democratic ideals and values	Ancient Greece
Industrialization	Manchester, England
Digital revolution and information age	US (quickly spreading globally)

Vår egen verkningshistoria

Vi är inte bara präglade av vår kultur och dess historia utan även av vår egen uppväxt, tidiga erfarenheter och minnen. Även om vi ofta revolterar under en period av vårt liv tenderar vi med tiden att bli lika våra föräldrar.

Förförståelsens konsekvenser

En viktig fråga inom fenomenologi är om forskaren framgångsrikt har kunnat lägga sina egna förutfattade meningar åt sidan för att låta observationernas sanna väsen framträda. Varje läsare av de slutliga resultaten vill att forskaren ska redovisa sina förutfattade meningar så att den som granskar studiens resultat kan bedöma om forskaren rimligen har lyckats lägga sina förutfattade meningar åt sidan. Att sträva efter denna “objektivitet” är viktigt inom fenomenologi.

Till skillnad från fenomenologi betraktar livsvärldshermeneutiken forskaren och forskarens förförståelse som en integrerad del av studien, likt en del av ett undersökningsinstrument. Är metoden som inkluderar forskarens förförståelse tillförlitlig? Det enda sättet att säkerställa detta är genom fullständig transparens om alla steg i projektet, inklusive forskarens förförståelse och hur dessa har tillåtits påverka tolkningen av observationer. Enligt Gadamer kan ingen vetenskapsman vara helt objektiv. Om forskaren förstår detta och blir medveten om sin egen förförståelse möjliggör det för forskaren att vara mer öppen och transparent. Det faktum att forskaren har förutfattade meningar kräver en stor del självkritik från forskarens sida. Gadamer påpekar vidare att en annan konsekvens av att ha förförståelser som vi inte kan bortse från är att det inte finns någon “korrekt” tolkning, bara alternativ som är mer eller mindre fruktbara. Därför verkar det mer rimligt inom livsvärldshermeneutiken att tala om en tillfällig aktuell förståelse. En framtida fördjupad förståelse växer långsamt i en cirkulär rörelse mellan individens förförståelse och nya observationer och idéer, vilket leder till ny förståelse, som i sin tur blir den nya förförståelsen i framtida tolkning av observationer. För varje varv når forskaren en högre nivå av förståelse i det som kallas den hermeneutiska spiralen.

Grounded theory

På 1960-talets början kännetecknades sociologisk forskning av att man konstruerade hypoteser och teorier utan någon egentlig empirisk grund. Barney Glaser (1930-1922), en sociolog vid Columbia University, var kritisk och kallade detta för “ground-less theory”. I mitten av 1960-talet arbetade Glaser tillsammans med Anselm Strauss (1916-1996), en sociolog och forskare inom kvalitativa metoder vid University of Chicago. Tillsammans genomförde de ett projekt om problem kring döende och publicerade sina resultat 1967 i boken Awareness of Dying. Under detta projekt utvecklade de en ny metod för att analysera sina observationer och publicerade detta 1967 i boken The Discovery of Grounded Theory. Deras huvudsakliga idé var att all ny teori måste baseras på insamlad data, inte på någon förutbestämd teori.

Grounded theory har sitt ursprung inom sociologin och handlar om vad som händer i relationer mellan människor. Under 1980-talet och 1990-talet har Grounded theory fått en stor betydelse inom bland annat folkhälsovetenskap och omvårdnadsforskning. Grounded theory är en empirisk-holistisk metod där man beskriver steg för steg hur man kan skapa nya hypoteser grundade i rådata. Grounded theory använder huvudsakligen induktion som metod (se nedan definition av induktion).

Grundad teori fick ökad betydelse inom områden som folkhälsa och omvårdnadsforskning under 1980- och 1990-talet. Grundad teori utvecklade inte nya begrepp inom vetenskapsfilosofi som filosofer inom livsvärldsbegreppet gjorde. Grundad teori är mer en praktisk metodologi, mindre förankrad i filosofi än fenomenologi eller livsvärldshermeneutik.

År 1987 publicerade Strauss boken Qualitative Analysis for Social Scientists och det blev tydligt att Glaser och Strauss hade utvecklat olika tolkningar av hur man tillämpar grundad teori. Senare utvecklades konstruktivistisk grundad teori med vissa likheter med livsvärldshermeneutiken, eftersom den hävdar att grundad teori inte utvecklar “objektiva teorier” utan snarare att utvecklade teorier är en konstruktion av forskarens förförståelse i samspel med informanter.

Vanliga begrepp

Induktion och deduktion

Rationalister börjar med ett antal antagna villkor. Baserat på dessa villkor konstruerar de en ny hypotes eller teori (utan någon observation av verkligheten). Detta kallas deduktion. Den nya teorin kan vara en förutsägelse om hur en del av verkligheten kommer att bete sig under vissa omständigheter. Problem uppstår om verkligheten inte verkar bete sig som förväntat. En uttalad rationalist kan då hävda att det beror på att vi har mätt fel eller att vi ännu inte har metoder för att verifiera hypotesen. Ett bra exempel på detta är Einsteins teorier där det tog flera årtionden innan hans teorier kunde bevisas med experiment. En empirist skulle i samma situation ha avfärdat denna nya hypotes och därefter skapat en reviderad hypotes möjlig att testa i nutid. Denna reviderade hypotes skulle sedan testas mot verkligheten.

Många empirister skulle växla mellan teoretiska deduktioner och studier av verkligheten. Tidigare nämnde vi att detta tillvägagångssätt kallas kritisk rationalism eller empirisk falsifikation. Detta tillvägagångssätt är mycket vanligt om man använder en empirisk-atomistisk metod (övre vänstra kvadranten i världskartan). Andra empirister skulle inte testa en hypotes mot verkligheten. De skulle snarare närma sig verkligheten förutsättningslöst för att se vilka teorier som framträder från observationer av verkligheten. Detta senare tillvägagångssätt kallas induktion. Hermeneutik, fenomenologi och grundad teori är empirisk-holistiska forskningsmetoder som alla är empiriska och använder induktion för att generera ny kunskap.

Sammanfattningsvis: Den empirisk-atomistiska (positivistiska) forskaren använder vanligtvis ett empiriskt falsifikationssätt (kritisk rationalism) för att falsifiera nollhypotesen. Den empirisk-holistiska (kvalitativa) forskaren använder vanligtvis ett induktivt tillvägagångssätt. Den extrema rationalisten bryr sig inte om vad vi kan lära oss av våra erfarenheter, och den extrema empiristen tar ingen hänsyn till värdet av teoretiska spekulationer.

“Så långt som matematikens lagar hänvisar till verkligheten är de inte säkra, och så långt som de är säkra hänvisar de inte till verkligheten.” – Albert Einstein (1879-1955 e.Kr.)

En rent deduktiv slutsats är alltid giltig om den är logisk. Dock är slutsatsen inte nödvändigtvis sann bara för att den är logisk. En induktivt formulerad slutsats är ett sant sätt att beskriva verkligheten. Dock inte nödvändigtvis det enda sättet att beskriva verkligheten.

Upptäcktens väg och bevisets väg

Att närma sig verkligheten utan förutfattade meningar (induktion) är också känt som upptäckandets väg, högra sidan av figuren. Att ta den nya teorin (hypotesen) och testa den mot verkligheten (empirisk falsifikation) är vägen för att bevisa teorin. Dessa två vägar beskrivs ofta som två halvcirklar som överlämnar processen till varandra och tillsammans bildar en cirkel. Tanken är att börja med en empirisk-holistisk ansats som ger en bild av hur fenomenet uppfattas eller beskrivs. Detta är grunden för konstruktionen av en eller flera teorier som sedan testas med empirisk falsifikation. Bevisningsfasen väcker vanligtvis nya frågor som motiverar ytterligare en omgång kvalitativ forskning följt av kvantitativ validering och så vidare, varv efter varv. På så sätt blir denna version av blandad metodforskning en spiral som leder till en högre förståelse för varje varv.

Galileomodellen och Aristotelesmodellen

Som nämnts ovan finns inom empirismen två huvudsakliga vetenskapsideal:

1. Den empirisk-atomistiska (positivistiska) ansatsen förklarar verkligheten genom att använda induktion eller empirisk falsifikation för att utveckla nya universella teorier. Detta sätt att se på verkligheten kallas ofta “Galileo-modellen”. Huvudverktyget i Galileo-modellen är siffror och statistik.
2. Den andra ansatsen är den empirisk-holistiska (humanvetenskapliga) ansatsen som använder induktion för att förstå det du observerar. Denna andra modell kallas ofta “Aristoteles-modellen”. Huvudverktyget i Aristoteles-modellen är observationer som inte är siffror. Exempel på metoder som använder denna ansats är hermeneutik och fenomenologi.

Sanningskriterier

Aristotle (384-322 BC) lär en gång ha sagt “Att säga om det som är att det inte är, eller om det som inte är att det är, är falskt, medan att säga om det som är att det är, och om det som inte är att det inte är, är sant.” (Molander 1988). Detta är en tidig beskrivning av vad som är sanning. Tyvärr är den här definitionen inte alltid till så stor hjälp. Vad är egentligen sant? Detta är inte helt lätt att svara på. Det finns olika oberoende kriterier på sanning. De tre mest använda inom vetenskapsteori är:

• Korrespondenskriteriet:  Verkligheten stödjer teorin. En teori eller förklaring anses vara sann om den stämmer överens med (korresponderar mot) det som kan observeras i verkligheten, observationer i verkligheten betraktas då som fakta. Detta kriterium används i all empirisk-atomistisk forskning och till viss del även i empirisk-holistisk forskning. Svårigheten med detta sanningskriterium är att vi ofta inte är överens om vad som är ett faktum och hur fakta bör tolkas och förstås..
• Koherenskriteriet: Koherens handlar om att jämföra olika uttalanden eller teorier för att se vilken av dessa som förklarar flest av de tillgängliga observationerna. Koherenskriteriet handlar om att hitta en uppsättning sammanlänkade och integrerade teorier som tillsammans ger den bästa förklaringen av allt. Således blir varje enskild teori eller uttalande sant om de ingår i ett system av teorier som tillsammans förklarar mer av det vi kan se än andra teorier. Detta kriterium används i både empirisk-atomistisk och empirisk-holistisk forskning.
• Pragmatiska kriteriet: Kärnan i det pragmatiska kriteriet är att en teori fungerar. Förenklat kan man säga att ett påstående är sant om det är användbart att tänka så. Sanningen anses vara teorin som ger de mest rimliga och mest användbara konsekvenserna.

Empirisk-atomistisk (klassisk medicinsk positivistisk) forskning som använder statistik kopplas främst till korrespondenskriteriet. Dock länkar empirisk-atomistisk forskning också i viss mån till de andra kriterierna för sanning. Den empirisk-holistiska traditionen (kvalitativa humanvetenskaper) fokuserar mer på förståelse snarare än förklaring och följer därför främst koherenskriteriet. Men när resultaten av en empirisk-holistisk studie presenteras, skisseras individuella citat från informanter som motsvarar högre abstraktionsnivåer (kategorier som har formats). Därför kopplas den empirisk-holistiska forskningen också till korrespondenskriteriet. Rationalistisk forskning, vare sig den är atomistisk eller holistisk, kopplas främst till korrespondenskriteriet.

Gränsen mellan vetenskap och icke vetenskap

Det fanns ingen tydlig gräns mellan vetenskaplig kunskap och annan kunskap före den vetenskapliga revolutionen. Från 1500-talet och framåt blev en känsla av spänning mellan vetenskaplig kunskap och religiös kunskap tydlig. Denna spänning blev uppenbar under senare hälften av 1800-talet, särskilt efter debatten kring Charles Darwins bok Om arternas uppkomst, publicerad 1859.

Wienkretsen, ursprunget till logisk positivism, var bland de första som försökte definiera vetenskaplig kunskap. Under 1920-talet definierade de att avgränsningen mellan vetenskap och icke-vetenskap är huruvida observationer (empiriska) kan bekräfta en teori. Detta kallas verifieringsprincipen. Teorier som inte kan bekräftas med observationer anses inte vara vetenskapliga teorier. Ju fler observationer som stöder teorin, desto mer trovärdig är den.

Karl Popper var kritisk mot de logiska positivisterna. Han menade att oavsett hur många observationer vi har, kan vi aldrig vara säkra på att en hypotes är hundra procent sann. Popper publicerade sina tankar för första gången 1934 i boken Logik der Forschung. I denna bok säger han att vi inte kan bevisa en teori, men vi kan försöka visa att den är falsk. Han sade att inom vetenskapen bör vi sträva efter att försöka falsifiera våra egna hypoteser. Om vi misslyckas med detta kan vi säga att vår hypotes är en provisorisk sanning. Provisorisk i den meningen att hypotesenkanske kan avvisas i framtiden. Popper anser att avgränsningen mellan vetenskapliga och icke-vetenskapliga teorier är om de är falsifierbara, det vill säga om du kan formulera vad som inte får hända om teorin / hypotesen är sann. Detta kallas empirisk falsifikation. Ett exempel på detta är analytisk statistik när vi försöker förkasta nollhypotesen, en idé direkt från Karl Popper. Principen om empirisk falsifikation anser att empirisk-holistiska (kvalitativa) metoder inte är vetenskapliga, en uppfattning som fortfarande hålls av vissa statistiker.

Filosofen Thomas Kuhn ansåg att Poppers princip om falsifikation inte är tillräcklig för att kunna skilja vetenskapliga teorier från andra teorier. Kuhn publicerade 1962 boken The Structure of Scientific Revolutions, där han hävdar att en teori är vetenskaplig om den baseras på den teori som är den bästa möjliga förklaringen av det fenomen du är intresserad av. Den underliggande teoretiska vetenskapliga grunden (paradigmet) är alltså kännetecknet för vetenskapliga teorier och vetenskaplig kunskap. Vi kan tala om vetenskapliga paradigmer inom epistemologi och vetenskapliga paradigmer inom ett visst ämne, tema eller disciplin. Kuhn beskriver hur det vetenskapliga paradigmet inom ett visst ämne, tema eller disciplin förändras, ofta i språng. Vissa nuvarande vetenskapliga teorier, ofta benämnda som “objektiv sanning”, är mindre benägna att ifrågasättas medan andra kan vara mer sannolika. Vetenskapen har många gånger varit säker på en sanning som senare visar sig vara åtminstone delvis felaktig. Därför har du aldrig en “objektiv sanning” utan snarare en tillfällig sanning. Kuhns idéer tillåter också att definiera empirisk-holistisk forskning (med kvalitativa metoder) som vetenskap, vilket är omöjligt om man måste hålla sig till den empiriska falsifikationsprincipen. Därför används Kuhns paradigmteori på denna webbplats för att beskriva skillnaden mellan forskningsprojekt och andra projekt.

Verifieringsprincipen, empirisk falsifikation och Kuhns paradigmteori används alla mer eller mindre idag. Ingen av dem ger det perfekta svaret på frågan om var gränsen mellan vetenskapliga och icke-vetenskapliga teorier och kunskap bör dras. Det är viktigt att hålla perspektivet och inse att verifieringsprincipen, empirisk falsifikation och Kuhns paradigmteori har funnits under en begränsad tid. Hur kommer vi att betrakta avgränsningen mellan vetenskap och icke-vetenskap om ytterligare hundra år? Mot bakgrund av denna kontinuerliga utveckling argumenterade filosofen Paul Feyerabend (1924-1994 e.Kr.) att det kanske inte finns någon tydlig skillnad mellan vetenskaplig kunskap och annan allmän kunskap. Läs mer om detta på Wikipedias sida om avgränsningsproblemet.

Vart är vi på väg?

En vetenskaplig ansats kan göras på flera nivåer. Den högsta nivån är den ontologiska nivån. Detta är grundläggande antaganden om tingens natur och hur du uppfattar att ny vetenskaplig kunskap kan produceras (epistemologi). Den epistemologiska världskartan som tidigare beskrivits med sina fyra kvadranter visar schematiskt fyra olika epistemologiska tillvägagångssätt (epistemologiska paradigm) för hur man förhåller sig till utvecklingen av ny vetenskaplig kunskap.

Vi har nämnt att mycket av den vetenskapliga debatten genom århundradena har varit ett intellektuellt krig mellan dessa olika paradigm. “Vilket paradigm är mest sant?” Vissa forskare hävdar att man endast kan omfamna en ansats på den ontologiska (och därmed den epistemologiska) nivån. Enligt dem måste du bestämma om en människa är mer än summan av dess delar (holistisk syn) eller bara summan av delarna (atomistisk syn), du kan inte omfamna båda. Följaktligen har representanter för de empirisk-atomistiska och de empirisk-holistiska paradigmen ibland kämpat intensivt om vem som har rätt eller fel. Detta krig har avtagit markant under de senaste decennierna när båda sidor började inse att det inte är antingen eller utan att båda paradigmen har legitimitet och de kompletterar varandra med olika typer av information. Ett pragmatiskt förhållningssätt tror att du kan ha ett övergripande paradigm som innehåller flera sub-paradigm – motsvarande den nämnda figuren (den epistemologiska världskartan). Forskaren kan sedan röra sig mellan kvadranterna efter behov (eller inkludera dem samtidigt). Detta kallas mixed methods-forskning. Johnson och Onwuegbuzie skriver följande (Johnson och Onwuegbuzie 2004):

“Mixed methods-forskning definieras här formellt som den typ av forskning där forskaren blandar eller kombinerar kvantitativa och kvalitativa forskningstekniker, metoder, tillvägagångssätt, koncept eller språk i en enda studie. Filosofiskt sett är det den “tredje vågen” eller tredje forskningsrörelsen, en rörelse som går bortom paradigmakrigen genom att erbjuda ett logiskt och praktiskt alternativ. Filosofiskt sett använder mixed methods-forskning den pragmatiska metoden och filosofisystemet.”

Paradigmakriget verkar avta ytterligare och kommer sannolikt snart att vara historia. Det är nu ganska vanligt att forskarstuderande inkluderar delar baserade på olika paradigm, något som tidigare var svårt att föreställa sig. Det kan fortfarande vara svårt att publicera ett enskilt manuskript som blandar empirisk-atomistiska och empirisk-holistiska paradigm. Eftersom olika typer av insamlade data bör analyseras på sin egen nivå kan det vara problematiskt att blanda paradigm i samma manuskript/publicering (det kan förvirra vissa granskare och leda till avslag). Det är vanligtvis mer framgångsrikt att separera komponenterna till olika manuskript som skickas in för publicering och sedan länka dem samman i en sammanläggningsavhandling eller översiktsartikel.

Vi kan lära av historien att vår syn på vetenskapsteori, och följaktligen vad som utgör god vetenskap, ständigt har förändrats och sannolikt kommer att fortsätta förändras. Framtiden kommer att visa vart vi är på väg inom det vetenskapsteoretiska fältet.

“…om det inte finns några kättare beror det bara på att det inte finns några som tänker.”
(Okänt ursprung)

Värt att komma ihåg

Vad som är värt att komma ihåg bestäms givetvis av din egen (eller din lärares) ambitionsnivå. Nedan följer ett förslag på tre olika ambitionsnivåer:

Minsta basala nivå

• Känna till det som står under rubriken Den epistemologiska världskartan – olika paradigm.
• Inga personnamn behöver kunnas.

Rekommenderad nivå

• Förstå och kunna beskriva vad som beskrivs under rubriken Den epistemologiska världskartan – olika paradigm.
• Veta, och kunna beskriva ungefär hur synen på världen förändrades under Den vetenskapliga revolutionen (inklusive de två underrubriker som hör till).
• Känna till huvuddragen i positivismen (den första uppsättningen punkter i avsnittet Positivismens framväxt).
• Förstå, och kunna beskriva, kristisk rationalism och empirisk falsifieringr critical rationalism (beskrivs i avsnittet om Karl Popper och det hypotetiskt-deduktiva arbetssättet).
• Översiktligt förstå och kunna beskriva begreppen metafysik och epistemologi (beskrivs i avsnittet Teoretisk filosofi).
• Översiktligt förstå och kunna beskriva begreppen metodhermeneutik, livsvärldsperspektiv, fenomenologi och livsvärldshermeneutik (found under the heading “Humanvetenskapens framväxt“) and Förförståelse (förutfattade åsikter).
• Förstå och kunna beskriva alla begreppen som diskuteras under avsnittet “Vanliga begrepp” (inklusive de fyra underavsnitten Induktion och deduktion, Upptäcktens väg och bevisets väg, Galileomodellen och Aristotelesmodellen samt Sanningskriterier).
• Förstå och kunna beskriva de thre huvudprinciper för att skilja vetenskap fråm icke-vetenskap. Detta hittas i avsnittet Gränsen mellan vetenskap och icke vetenskap“).
• Översiktligt kunna redogöra för bidraget från Sokrates, Platon, Aristoteles, Galileo Galilei, Isaac Newton, Immanuel Kant, Karl Popper, Ignaz Semmelweiss, Edmund Husserl och Martin Heidegger.

Avancerad nivå

• Allt beskrivet under recommenderad nivå ovan.
• Förstå och kunna beskriva Vetenskapsfilosofin under antiken.
• Förstå och kunna beskriva Vetenskapens utveckling under medeltiden.
• Förstå och kunna beskriva Kampen mellan empirism och rationalism under 1600-1700-talen. Especially knowing Hume’s problem and Immanuel Kant’s proposal for resolving the problem.
• Förstå och kunna beskriva Wienkretsen och deras logiska positivism (andra uppsättningen punkter i avsnittet Positivismens framväxt).
• Förstå och kunna beskriva huvudtankarna bakom Postpositivism.
• Förstå och kunna beskriva huvudtankarna i avsnittet Förförståelse (förutfattade åsikter) och dess relevans för forskning.
• Förstå tankegångarna beskrivna i avsnittet Vart är vi på väg?.
• Utöver de personer som nämns ovan under “Rekommenderad nivå” också kunna översiktligt beskriva bidraget från följande personer: Hippokrates, Nicolaus Copernicus, Johannes Kepler, William Harvey, Francis Bacon, David Hume, August Comte, Friedrich Schleiermacher, Wilhemn Dilthey, Hans-Georg Gadamer och Paul Ricour.