Hermeneutik

(Denna sida är planerad för översyn och vidareutveckling.)

(antal aktiva besökare uppdateras automatiskt var 4:e minut)

Om du vill informera om att denna webbsida finns...

• LinkedIn
• X
• WhatsApp
• Reddit
• Facebook

På den här sidan presenteras inledningsvis en mycket kortfattad orientering gällande hermeneutikens historiska utveckling. Därefter följer kunskapsteoretiska reflektioner som handlar om förhållningssätt och tillvägagångssätt i, och slutligen ett förslag till arbetssätt i en hermeneutisk studie med livsvärlden som grund.

Du kommer att förstå innehållet bäst om du först har läst Vetenskapsteori och Introduktion till kvalitativa metoder.

Det vi människor uppfattar som sant och riktigt handlar vanligtvis om tolkningar som är allmänt accepterade i den kultur och det sammanhang som vi lever i. Inom forskning räcker det emellertid inte med detta vardagsnära tolkande.  Här behövs systematiserade och validerade förslag till hur en forskningsfråga kan besvaras.

Tolkningar förekommer inom all forskning, men det är bara i hermeneutiska studier som tolkning presenteras som en analysmetod. Forskaren behöver sätta sig in i tolkningsarbetets villkor eftersom hermeneutik inte handlar om en fix och färdig metod, utan ett förhållningssätt som styr det konkreta tillvägagångssättet i en empirisk studie. I viss mån följdriktigt beskrivs resultatet av en hermeneutisk analys ofta i form av ett förslag till ny förståelse. För högre sanningsanspråk krävs fortsatt forskning med en annan metod, t.ex en enkät med slumpmässigt valda deltagare.

Kort historik

I den grekiska mytologin var guden Hermes en budbärare som framförde och tolkade de övriga gudarnas budskap till folket. Det var först under 1600-talet som ordet hermeneutik kom att användas i större utsträckning, men länge utan krav på någon form av bedömning rörande tolkningars giltighet.

I början av 1800-talet, i skuggan av den tekniska utvecklingen och den framväxande industrialiseringen, utvecklades naturvetenskapliga vetenskapsideal. Snart kom en sådan vetenskapssyn att även gälla för samhälls- och humanvetenskap med benämningen positivism. Kanske inspirerades den tyske teologen Friedrich Schleiermacher (1996/1799) av samma ideal när han försökte skapa en konkret metod för tolkning av profana texter. Han utgick ifrån att en korrekt tolkning kräver kunskap om det sammanhang där en text kommit till. Först när kontexten är känd är det dags för nästa steg, att leva sig in i och försöka förstå vad författaren vill ha sagt med sin text.

Ett drygt halvsekel senare fortsatte Wilhelm Dilthey (1989/1883) och flera andra hermeneutiskt sinnade tänkare arbetet med att försöka göra hermeneutiken accepterad inom forskarsamhället. Dilthey ifrågasatte dock naturvetenskapliga ideal för tolkning av texter. Istället argumenterade han för en grundläggande skillnad mellan natur- och humanvetenskap. Med en sådan åtskillnad kommer tolkningar inom olika vetenskapssammanhang att vila på helt olika kunskapsteoretiska grunder.

Enligt Köster (1977) anade han dock att tolkningsprocessen var mer komplicerad än så, men det var Martin Heidegger (1998/1927) som några tiotal år senare påpekade att Schleiermachers och Diltheys metodinriktade hermeneutik inte alls var så problemfri som den såg ut att vara. Talet om sanna tolkningar missar ju det väsentliga i en läsares bedömning av meningsfullheten i en tolkning.

För ungefär hundra år sedan riktade Heidegger sitt hermeneutiska intresse mot mänskliga förståelseprocesser, och nu blev det existensfilosofer som tog över stafettpinnen. Vägen gick via Edmund Husserls fenomenologi till den fenomenologiskt influerade hermeneutik som under andra halvan av 1900-talet började tillämpas inom flera samhälls- och humanvetenskapliga forskningsområden.

Hermeneutisk kunskapsteori

Hermeneutik som kunskapsteori har sitt ursprung i den fenomenologiska livsvärldsteori som Edmund Husserl introducerade vid tiden för det förra sekelskiftet (Husserl, 1995/1907). Husserl ville lösa problemet med att vanliga människor sällan kände igen sig i den samhällsorienterade forskning som byggde på positivism och mätbara iakttagelser. Han ville lägga en grund för fasta begrepp för vetenskapliga studier av människors livssituation, och den vanliga tillvaro som våra liv utspelar sig i. Med begreppet ”naturligt förhållningssätt” beskrev han relationen mellan det faktiska, det objektiva, och det upplevda, det subjektiva. Vi människor tillskriver ju alla företeelser vi träffar på i vårt vakna liv en innebörd, och det är just denna innebörd som i en fenomenologisk analys förvandlar en vardaglig företeelse till ett meningsbärande fenomen. Fenomenologi  betyder läran om företeelser så som de erfars av mänskliga subjekt.

För att förstå den mening och innebörd som en annan människa tillskriver ett fenomen krävs ett livsvärldsperspektiv. Livsvärlden är individuell och kan aldrig delas, men med öppna frågor, där den som frågar verkligen är intresserad av svaret, går det att få en bild av vad ett fenomen betyder i den andres livsvärld. Med en sådan utgångspunkt kunde Martin Heidegger se något mer än den metodlära som varit Schleiermachers och Diltheys projekt. Han riktade intresset mot mänsklig förståelse som existentiellt fenomen, och upptäckte ett dittills förbigånget element inom själva tolkningsprocessen. 

Tolkning som ontologi

I sin ontologiska analys av varat upptäckte Heidegger att mänskliga förståelseprocesser verkade vara påverkade av en underliggande förståelse. När vi tror att vi förstått något nytt, härstammar detta i viss mån från oss själva.

Följden av denna insikt blev en slags chock, hävdar Köster (1977), och de hermeneutiker som ville skapa säkra metoder för sanna tolkningar kände sig starkt ifrågasatta. Innebar talesättet om att ”allting är relativt” verkligen ett korn av sanning? Inför den frågan stod Martin Heidegger, menar Köster, och han hade själv bidragit till att väcka den. Heidegger visade nämligen på en uppenbar fara samtidigt som han bidrog till ny kunskap om mänskliga förståelseprcesser. Människor måste ju faktiskt ha en för-förståelse för att över huvud taget kunna formulera en fråga. 

I Heideggers fenomenologiska analys utvecklas människans tolkande förmåga en ontologi, där en fundamental förståelseprocess ingår i hela vårt vara. Människan är helt enkelt en tolkande varelse. Förmågan att tolka och förstå är grundläggande för människans existens som just människa.

Redan vid födelsen kastas vi in i en tradition, och den strävar vi mer eller mindre medvetet efter att anpassa oss till. Vi kan till exempel välja att vara oss själva och förverkliga våra existensmöjligheter. Vi vet inte hur lång tid vi har möjlighet till detta, så det gäller att gripa varje tillfälle till självförverkligande, ett egentlig liv, enligt Heidegger.  Till detta liv  hör förstås också det faktum att vår tid kommer att ta slut. Därför är det viktigt att vi förverkligar våra existensmöjligheter medan vi ännu lever och  fortfarande kan välja.

I  våra livsvillkor ingår förstås också möjligheten att välja ett oegentligt liv, där vi tämligen kritiklöst anpassar oss till vardagsvärlden, utan att fundera över vilka andra möjligheter som står till buds. Enligt Heidegger blir vi då lika barkbåtar som följer med i en vattenström. Vi slår i stenar och kanter, och flyter fram utan att själva påverka och ta ansvar. Som barkbåtar har vi övergått från ett sant vara till att bli något som Heidegger kallar ”das man”. ”Vad som då har hänt är inte att människan tar över en tradition, utan att traditionen tar över henne. Hon dras in i traditionsströmmen och låter sig drivas hit och dit” (Benktsson, 1985).

Tolkning som kunskapsteori

Hermeneutikens viktigaste portalfigur är emellertid inte Heidegger utan hans närmaste adept, Hans-Georg Gadamer. I polemik med 1800-talets metodinriktade hermeneutik (Schleiermacher och Dilthey), och kanske framför allt med positivismen, ifrågasätter han möjligheten till en objektiv sanning.

Gadamer menar att vi istället för att tala om sanning bör inse att de fenomen som betraktas ur ett livsvärldsperspektiv kan förstås på flera olika sätt. De har ett betydelsespelrum och flera meningshorisonter. Sanningen finns således bara i pluralis när vi kommer till innebörden i levda fenomen.

Hur kan vi då förstå andra människors livsvärld, och varför förstår vi som vi gör? Sådana frågor behandlar Gadamer (1997/1960) med flera bärande begrepp som alla berör frågan om hur vi människor förstår oss själva och verklighetens beskaffenhet.

Sökandet efter en forskningsmetod som ger ett säkert, sant och riktigt resultat som är oberoende av sin kontext är enligt Gadamer dömt att misslyckas. Men om vi är medvetna om sammanhangets och traditionens betydelse kan vi undvika en del fallgropar. Genom att reflektera över varför vissa forskningsfrågor ställs, och hur dessa ställs, samt vilken metod som väljs för att besvara en forskningsfråga, kan kulturens och traditionens makt tonas ner till förmån för ett öppet hermeneutiskt förhållningssätt.

Det finns emellertid flera faktorer som begränsar möjligheten till total öppenhet. Det som inte ryms innanför våra förståelsehorisonter upplevs ofta som meningslöst. En god dialog kan dock skapa möjligheter för möten mellan förståelsehorisonter, och kan parterna lämna sina ursprungliga ståndpunkter, kan det gå att gradvis justera sina förståelsehorisonter för att uppnå en ny förståelse som är mer utvecklad än den ursprungliga. Gadamer kallar detta för ”horisontsammansmältning”.

Frågan om öppenhet inför nya förståelsehorisonter är tätt sammanvävd med begreppet för-dom, där Gadamer vidareutvecklar Heideggers analys av förståelsens förstrukturer. Vi människor är ju inte några oskrivna blad, tvärtom utgår vår förståelse alltid från något vi redan har förstått.

Med begreppet för-förståelse beskrivs en grundläggande förutsättning för mänsklig förståelse. Som vi såg redan hos Heidegger innebär detta att uppmärksamheten alltid är selektiv när vi ställs inför en ny företeelse. Vi har nämligen flera förförståelser, i form av olika tankar och känslor som aktiveras  inför ett nytt meningsinnehåll. Konsekvensen blir att vi egentligen inte kan känna till något annat än det vi förstår med förförståelsen som utgångspunkt.

Bakom vår förförståelse finns vår verkningshistoria. Med detta begrepp beskriver Gadamer den makt som traditionen har över oss. Traditionens inflytande är så starkt att vi är påverkade av den även när vi avvisar den, eller kanske framför allt just då. Den tämligen vanliga företeelsen att vi under en viss period i livet kan revoltera mot föräldragenerationens värderingar, för att några år senare finna att vi hela tiden varit mer lika våra föräldrar än vi från början trodde (eller ville), kan illustrera detta.

Tolkning som förklaring

Bland hermeneutiska teoribildare bör även Paul Ricoeur nämnas. Ricoeur (1976), som är en välkänd fransk profil inom området, polemiserar mot Gadamer och menar att ett öppet förhållningssätt är otillräckligt för optimal förståelse. Liksom Gadamer influerades han av fenomenologi och livsvärldsteori. Men han kom att föra hermeneutiken i en något annorlunda riktning i sitt sökande efter lösningar på samhälls- och humanvetenskapernas tolkningsproblem.

Som regel måste vi också förklara en text, utsaga eller handling, och leta efter dolda innebörder, för att kunna förstå mer än det uppenbara, menar Ricoeur. Där Gadamer ifrågasätter ”färdiga” vetenskapliga metoder menar Ricoeur att förklaring och förståelse bör förenas i en kritisk hermeneutik.

Ricoeurs hermeneutiska filosofi har många gånger fått bli vägledande i studier där ett öppet förhållningssätt inte räcker till för att upptäcka förtäckta betydelser. Något förenklat skulle man kunna påstå att där Gadamer framhåller vikten av att vara vaksam på sig själv och sin egen förförståelse, framhåller Ricoeur det produktiva i att fästa uppmärksamheten på de dolda innebörder som möjligen kan finnas i ett fenomen. Här gäller det att undanröja risken för att ett tolkningsarbete ska fastna i en sluten hermeneutisk cirkel, och se förklaringar som en viktig del av en tolkande analys. För Ricoeur (1965) utgör den psykoanalytiska drömtydningen en intressant modell för hur ett förklarande tolkningsarbete kan gå till (Jfr. Nyström s. 261, i Selander & Ödman, 2005).

Empirisk hermeneutik med livsvärlden som grund

Den kortfattade genomgången av hermeneutisk kunskapsteori har nu förhoppningsvis gett en bild av människan som en tolkande varelse under livets alla vakna timmar.  I empiriska studier med hermeneutisk ansats behöver detta vardagliga tolkande systematiseras och kontrolleras så att det blir möjligt att argumentera för nya och fruktbara sätt att förstå det forskningsproblem som föranlett en vetenskaplig studie. I kvalitativa studier med andra forskningsansatser, exempelvis etnografi, grounded theory, innehållsanalys etc., är det ofta ganska lätt att upptäcka tolkningar i analysarbetet. Men här problematiseras sällan tolkningens giltighet. 

Med kunskapsteorin om hur den mänskliga förståelsen fungerar som medvetandeakt kan vi konstatera att vi aldrig kan betrakta våra förståelsehorisonter utifrån. Föllesdal, Wallöe och Elster (1993) liknar detta med spindelns nät. Om spindeln lever hela sitt liv inne i nätet kan den inte överblicka nätet utifrån. Den kan bara lära känna nätet genom att dra i olika trådar och göra sig en bild av nätets delar. Vår förståelsehorisont är just som ett spindelnät. Vi befinner oss alltid inne i nätet och kan inte se det utifrån, endast utforska det partiellt från den punkt där vi befinner oss.

En hermeneutiskt inriktad forskare med livsvärlden som grund bör dock inte stanna vid denna insikt. Inom empirisk forskning är det nödvändigt att försöka att komma till rätta med alla de svårigheter som är behäftade med att försöka förstå en annan människas livsvärld. Om vi aldrig skulle utmana svårigheterna med att ta oss ur vårt eget spindelnät skulle sådana studier i princip vara meningslösa. 

Att skilja mellan vardagshermeneutik och livsvärldshermeneutik

I ett komplicerat och mångfasetterat samhälle behöver vi en förmåga att förstå det som sker omkring oss, även det som inte omedelbart är lätt att begripa. Först när vi har gjort oss medvetna om vilken innebörd handlingar och yttranden har för oss kan vi ta ställning till vad vi ska säga eller göra, precis som när vi får svar på en fråga och överväger om vi ska godta svaret eller inte (Hellesnes, 1989). Men om en forskare uppfattar sin vardagshermeneutiska förmåga som tillräcklig för ett metodologiskt tolkningsarbete uppstår problem. Därför finns det skäl att ha invändningar mot empiriska studier där förförståelsen oreflekterat används som grund för ett vetenskapligt tolkningsarbete. Sammanblandning av vardagshermeneutik och tolkningar som lämpar sig för ett vetenskapligt arbete kan exempelvis anas i metodbeskrivningar där forskaren presenterar sin egen förförståelse, t.ex. sin yrkeserfarenhet,  som något som medvetet kan kontrolleras och användas. 

Som redan nämnts finns det varierande sätt att se på hermeneutik som forskningsmetod. Olika frågor kan ställas till data och olika forskare kan finna helt skilda svar. Enligt Gadamer bör vi inte heller ha för stor tillit till vetenskapliga metoder. Men, och detta förtjänar att poängteras, därmed påstår han inte att en vetenskaplig studie ska vila på ett vardagshermeneutiskt förhållningssätt. I Sanning och metod (Gadamer 1997/1960) utmanar han empiriskt inriktade forskare att ta sig an den svåra frågan om hur forskningsmetoder kan utvecklas för att se något annat förförståelsen i ett tolkningsobjekt.

Många hermeneutiker hänvisar till Ricoeurs tänkande för att formulera sina teoretiska utgångspunkter. Boel Englund (s.119 i Selander & Ödman, 2005) menar att just Ricoeur mer än andra hermeneutiskt sinnade filosofer inbjuder till att få figurera under rubriken ”teoretisk referensram” i akademiska uppsatser och avhandlingar. Hos Ricoeur finns nämligen en strävan att föra hermeneutiken till ett mer vetenskapligt användbart plan än det vi sett hos Gadamer. Samtidigt finns det existensfilosofiska tänkandet med, och det är just detta som är karaktäristiskt för Ricoeurs författarskap, ett både-och. Englund tror att det är Ricoeurs sätt att bryta med positivistiska ideal, samtidigt som han sträcker ut handen mot ett synsätt som kräver distans till det studerade, som gör att det kan kännas tryggt att referera till honom.

Som nämnts ovan för Ricoeur in förklaringar som en viktig del av tolkningsarbetet. Hans intresse för att läsa mellan raderna gör att många forskare talar om honom som den kritiska reflektionens hermeneutiker. Det lite paradoxala är dock att om man bara använder Ricoeur som inspirationskälla kan man förlora det kritiska förhållningssättet till sig själv och sin förförståelse.

Att göra sig medveten om hur den egna bakgrunden påverkar den framväxande förståelsen gynnas av konfrontationer med andra meningshorisonter (till exempel med annan forskning). Det är nämligen just när vi förstår något nytt som vi kan förstå vad som är annorlunda visavi det vi förstått tidigare. Men Gadamer menar att detta sällan räcker för att lämna det vardagshermeneutiska förhållningssättet. I essäsamlingen Praise of theory (Gadamer, 1998) antyder han att ett teoretiskt stöd i ett tolkningsarbetet kan vara en inspirationskälla som gör det möjligt att se något på ett nytt, eller på ett annorlunda sätt, än det som den egna förförståelsen erbjuder.

Vid val av teoretiskt stöd för en tolkning är det dock lämpligt att beakta något som den italienske filosofen Gianni Vattimo (1997) beskriver som ett svagt tänkande. Ett svagt tänkande innebär ett hermeneutiskt tänkande – ett tänkande som bemödar sig om att ständigt relatera sina tolkningar till andras tolkningar. Det svaga tänkandets motsats, det starka tänkandet, gör däremot anspråk på att sitta inne med sanningen med stort S, något som ofta är fallet med teorier som har drag av dogmatism.

Ett hermeneutiskt förhållningssätt är ett självkritiskt och reflekterande förhållningssätt

Vad blir då konsekvensen av att redovisa sig själv och sin yrkesverksamhet som en form av förförståelse? En sådan presentation ger sällan en tillräcklig upplysning om hur forskaren har reflekterat över sitt eget förhållningssätt. Den gör det kanske bara lättare för en läsare att avslöja fördomar som forskaren själv är omedveten om.

När flera delstudier ingår i ett lite större projekt är det viktigt att fundera över om varje delstudie ska vila på sina egna förutsättningar, eller om den förståelse som utvecklats ur de första studierna ska få styra de efterföljande. I det sistnämnda fallet kan ju planen vara att bilda en kunskapsspiral, där ny kunskap bildar ny förståelse samtidigt som varje nytt steg bygger vidare på redan förvärvad kunskap. I ett projekt med flera delstudier, som en sammanläggningsavhandling, bör forskaren ta ställning till om den först förvärvade kunskapen i en delstudie ska införlivas i frågeställningen för nästa delstudie. Eller ska resultaten från den första delstudien osv. i mesta möjliga mån hållas inom parantes när nästa delstudie läggs upp? Här finns förstås inga självklara rätt eller fel, men det är viktigt att reflektera över konsekvenserna av olika val.

Hur gör man då när kontrollen över förförståelsen varken kan reduceras till personliga funderingar eller en enkel presentation av yrkesbakgrunden? Förmodligen bör kontrollen ske i flera steg. Det första och enklaste steget kan exempelvis handla om självkritiska reflektioner. I nästa steg kan forskaren undersöka vad som händer när förförståelsen konfronteras med data. Och här kan det faktiskt vara poängfullt att släppa fram sina mest fördomsfulla funderingar, just för att få syn på dem.

För den som granskar en hermeneutisk studie föreligger en liknande process. Om de olika tolkningsstegen är synliga i resultatredovisningen kan en kritisk läsare bedöma om forskningen ger en ny fruktbar insikt eller inte. Om så inte är fallet finns det skäl att fundera över om forskarens förförståelse har tillåtits att helt styra tolkningsarbetet. Eller är det så att det är den egna läsningen som är påverkad av fördomar?

Slutligen finns det en kollektiv förförståelsefråga att ta ställning till. Många empiriska studier genomförs ju inom ramen för ett akademiskt ämne. Hur ska då detta ämne hanteras, och vilka begrepp ska användas? Här finns det skäl att fundera över språkliga formuleringar. Då och då används begrepp som har nyttjats så ofta, och med tiden alltmer oreflekterat, att de förvandlats till plattityder. Vad innebär det egentligen att bli ”sedd och bekräftad”? Finns det någon konkret innebörd i ”att lyssna”? Om inte detta kan klargöras och exemplifieras kan användandet av schablonartade begrepp säga mer om forskaren själv än om det fenomen som studerats. Handlar det möjligen om en ängslighet inför risken att utmana det rådande paradigmet, eller är det bara en oförmåga att uttrycka sig konkret? Kanske är det så att studien hanterar så allmänmänskliga företeelser att liknande resultat finns i många andra studier också. Har till exempel vikten av att ”lyssna, se och förstå” blivit något som mer eller mindre oreflekterat ingår i en professionell kollektiv förförståelse? I så fall kanske forskarens selektiva uppmärksamhet spontant lyft fram just dessa innebörder i data, medan eventuella motsägelser förblir osynliga.

Att tolka

Kan man lära sig att tolka vetenskapligt, och går det att formulera riktiga tolkningar? Som väl redan torde ha framgått måste båda frågorna besvaras med nej. Att tolka handlar i princip om att göra kvalificerade gissningar som prövas mot data. Och det är bara denna noggranna prövning som man kan lära sig under en metodkurs. Gissningens utgångspunkt måste alltid finnas i data, men en brist på känslighet inför dolda betydelser kan förhindra ett kreativt tolkningsarbete. För den hermeneutiskt inriktade forskaren består utmaningen i att utveckla både fantasi och förmåga att abstrahera mönster och strukturer så att preliminära tolkningar kan formuleras och prövas.

Det vetenskapliga momentet består alltså i att preliminära tolkningar kontrolleras mot validitetskriterier. Tolkningarna bedöms både mot forskningsfrågan och innehållet i data, samt mot de spratt som förförståelsen kan tänkas spela. Ett kritiskt förhållningssätt till det egna tolkningsarbetet handlar om att sortera bort spekulativa, orimliga, meningslösa eller helt enkelt dåliga tolkningsförslag. Om forskaren vågar lita på sin förmåga att tillämpa validitetskriterier blir det förmodligen lättare att formulera intressanta och relevanta tolkningsförslag.

Ett förenklat och illustrativt exempel på ett kreativt tolkningsarbete finns i form av en tämligen välbekant tolkningssituation, pusseldeckaren. Genrens drottning, Agatha Christie, låter Hercule Poirot bygga upp ett system av tolkningar som han i olika steg prövar mot tillgänglig information (jfr. data i en studie). Och som den skickliga detektiv han är undersöker Poirot om det som verkar vara fullt uppenbart i själva verket betyder något helt annat.

Med inspiration från Gadamer kan vi se hur Poirot letar efter det som går stick i stäv med det han redan tror sig veta. Han tillämpar med elegans och snillrikedom ett öppet förhållningssätt, och låter inte allmänna föreställningar om de inblandade personerna påverka bilden. Han går istället aktivt in för att se något annat, det som ingen annan riktigt vill se.

Det verkar kanske lite respektlöst att jämföra en vetenskapligt tolkande analys med en pusseldeckare, men det är just viljan att hitta mer eller mindre dolda innebörder i data som driver hermeneutiskt inriktade forskare till många timmar av analysarbete. Och de drastiska händelserna i en deckare gör det möjligt att leka med tanken, och fundera över hur djärv man kan vara vid formuleringen av preliminära tolkningsförslag.

En fortsatt jämförelse mellan Hercule Poirot och en forskande hermeneutiker visar fler beröringspunkter. Poirot tycks nämligen kombinera den gadamerska öppenheten med något som Ricoeur kallar för ”misstankens hermeneutik”. Som vi sett tidigare förespråkar Ricoeur en kritisk tolkning som gör det möjligt att se nya innebörder i förvrängda och maskerade meningsuttryck. Tolkningsakten innebär här en kombination av ett öppet lyssnande och kritiskt misstänkande. Det finns inga egentliga gränser för hur långt en misstanke kan drivas när forskaren formulerar sina första preliminära tolkningsförslag. Gränserna kommer i nästa fas, när de preliminära tolkningarnas bärkraft ska prövas.

Att pröva tolkningars validitet

I början av 1970-talet aktualiserades frågan om validitet i tolkande studier av en grupp forskare vid Stockholms universitet. Under ledning av Arne Trankell kom kunskap från vittnespsykologin att ligga till grund för de validitetskriterier som först formulerades. Trankell hade redan under 1960-talet utvecklat en metod för analys av utsagor inom svenskt rättsväsende, där juridiska vittnesmål bedömdes i relation till sitt speciella sammanhang (Trankell, 1963; Gustavsson & Holgersson, 1994).

I Trankells metod prövades möjliga uppkomstmekanismer bakom en vittnesutsaga mot relevanta bakgrundsdata. Detta krävde en rikt nyanserad analys av hur människor i sådana situationer brukar tänka, känna och handla, samt av samspelet mellan viktiga personer som hade något med uppkomstsituationen att göra. När samma principer tillämpades i ett forskningsprojekt (Trankell, 1973) fann han att det går att ställa upp regler för prövning av en tolkning. En tolkning som håller för prövning ska först och främst förklara vad väsentliga data betyder. Forskaren bör dessutom kunna specificera det sammanhang av vilka data utgör olika delar samt ange de omständigheter som givit upphov till dem. Det andra kravet föreskriver att ett tolkningsförslag som håller för validitetsprövning bör vara ensam om att förklara den föreliggande informationen. Det ska inte finnas några alternativa sätt som lika bra, eller kanske ännu bättre, kan belysa innebörden i data.

Om vi prövar tolkningar på detta sätt tangerar vi emellertid ett område som inte vanligtvis förknippas med kvalitativa metoder, nämligen ett hypotetiskt deduktivt arbetssätt, något som brukar utmärka positivism och naturvetenskap. Och det går faktiskt att urskilja flera likheter mellan de båda paradigmen, menar Föllesdal m.fl. (1993), som därmed utmanar föreställningen om att hermeneutik och hypotetiskt deduktiv metod står i direkt motsats till varandra. Föllesdal m.fl. anser att enda skillnaden mellan naturvetaren och hermeneutikern är att den förra arbetar med kausalhypoteser och mätbara variabler, medan den senare använder hypotetiskt deduktiv metod på meningsfullt material, dvs. intervjuer, texter, bilder osv.

När forskaren har formulerat en tolkning som både svarar på forskningsfrågan och stämmer väl överens med innebörden i data, och som dessutom gör detta på ett bättre och mer meningsfullt sätt än alla andra tentativa tolkningsförsök, går det att presentera en ny förståelse (eller något redan känt på ett bättre sätt en tidigare). Men om forskaren upptäcker något som inte stämmer med den preliminära tolkningen är det viktigt att reflektera över andra möjliga sätt att förstå. Situationen är förstås parallell med den där naturvetaren står inför ett naturfenomen som är svårt att begripa, menar Föllesdal m.fl. Forskaren använder här både kunskap och personlig kreativitet för att formulera en hypotes som gör att det nya stämmer med resten av vår verklighetsuppfattning.

När frågan om tolkningars validitet väl var introducerad inom samhällsvetenskap kom intresset att riktas mot hermeneutikens möjligheter som forskningsmetod. Tolkning av empiriskt material innebär ofta att flera olika tolkningsmöjligheter kan bli aktuella för samma data (Gustavsson, 1996). Här är det förstås angeläget att sortera fram den mest meningsfulla av dem. Ibland behövs mer information för att kunna bedöma vilket av flera olika alternativ som skänker mest mening åt det fenomen som studeras. Ibland kan det bli nödvändigt att återvända till forskningsfältet för ytterligare datainsamling. När så en huvudtolkning till sist formuleras bör den vara ensam om att ha stöd i datas alla väsentliga delar.

Ett annat validitetskrav, som lyfts fram av Gustavsson, är att undersöka om det finns data som står i motsägelse till en preliminär tolkning. Idén har vissa likheter med vetenskapsfilosofen Karl Poppers tankar om att vetenskaplig kunskap växer genom att forskaren försöker falsifiera sina egna tolkningshypoteser. Det gäller att först formulera djärva gissningar, menar Popper, och sedan utsätta dem för så mycket kritik som möjligt. De antaganden som överlever alla försök till falsifikation är ofta intressanta att arbeta vidare med. Poppers resonemang kan ge en fingervisning om hur en forskare kan gå tillväga för att avvisa tolkningar som bygger på felaktiga eller otillräckliga premisser, menar Gustavsson.

Diskussioner om kriterier för validitet faller också tillbaka på förförståelseproblematiken, vilket kan försätta forskaren i en rävsax. En ängslighet för att analysarbetet ska styras av förförståelsen kan ibland leda till en så stor försiktighet att den äventyrar den analytiska förmågan. Då blir det svårt att upptäcka dolda innebörder och mönster i data. För att inte studiens resultat ska reduceras till något som mest liknar ett referat av data behöver forskaren balansera risken att förförståelsen får okontrollerat inflytande och en alltför stor försiktighet som hämmar den analytiska förmågan. 

Ett exempel på en studie där forskaren lyckas inta ett kritiskt förhållningssätt till sig själv och sin egen förförståelse, utan att detta verkar negativt på förmågan att konstruera meningsfulla tolkningar är Anders Gustavssons studie om vad det innebär att bo granne med förståndshandikappade. Gustavsson (1990) studerade protestaktioner när förståndshandikappade personer skulle integreras i ett ”vanligt” villaområde i slutet av 1980-talet. Bland de trettio familjerna i området var tio mycket kritiska till det planerade gruppboendet. Gustavssons tolkningsarbete utgick ifrån personhistoriska rekonstruktioner som riktade intresset mot bakgrunden till enskilda individers reaktioner. Under analysarbetet systematiserades de spår som gav information om grannarnas sätt att reagera, och de berörda personernas bakomliggande erfarenheter. Gustavsson utgick ifrån att det finns ett samband mellan en människas existentiella verklighet och hennes handlingar och utsagor. Läsaren får inblick i hur kvalitetskriterier använts, vilket skapar goda möjligheter att bedöma tolkningarnas validitet.

Förslag till arbetsgång i en hermeneutisk studie med livsvärlden som grund

Med utgångspunkt i kunskapsteori går det att formulera förslag till konkreta arbetssätt i  livsvärldshermeneutiska studier. Det förslag som nu följer utgår från den existentiella hermeneutik som bland annat förespråkats av Trankell (1993), Ödman (1994; 1995a; 1995b; 2004) och Gustavsson (1990; 1996). I det här förslaget har även den kunskapsteoretiska grunden tydliggjorts på det sätt som Nyström förslår med benämningen livsvärldshermeneutik (se t.ex. Nyström, 2012).

Steg 1 – Formulera ett syfte och definiera ett fenomen

En företeelse som studeras med en livsvärldsansats är att betrakta som fenomen i fenomenologisk mening, dvs. så som den erfars av deltagarna i studien.En hermeneutisk studie utgår dessutom från en frågeställning som ska förklara och förstå något, t.ex. bakgrunden till den innebörd som tillskrivs fenomenet, varför just denna innebörd uppstår, vilka förutsättningar innebörden bygger på, eller hur fenomenets innebörd påverkar de berörda. I samband med problemformulering, syfte och frågeställning är det viktigt att definiera vilka som är subjekt (deltagare) i studien så att studiens perspektiv blir tydligt. Ofta har även det sammanhang (kontexten) där studien genomförs betydelse för såväl datainsamling som analys.

Steg 2 – Problematisera förförståelsens inverkan på tolkningsarbetet

När vi konfronteras med nya fenomen, som kräver en aktiv reflektion för att vi ska förstå, brukar vi sällan fundera över förförståelsen som just förförståelse. Vi talar hellre om professionalitet eller klokhet. Oavsett vad vi kallar det är det inte desto mindre viktigt att under hela forskningsprocessen kontinuerligt problematisera den del av förförståelsen som på ett okontrollerat sätt riskerar att styra forskningen.

Steg 3 – Samla in den information som ska bilda underlag för tolkningsarbetet

Data i livsvärldshermeneutiska studier kan variera ganska mycket, med det gemensamma att de kan skrivas ner till en text i form av transkriberade intervjuer, fältanteckningar, dagboksanteckningar eller dylikt. Datainsamlingen genomförs med ett öppet förhållningssätt, med öppna frågor som stimulerar deltagarna att reflektera över det aktuella fenomenet. Svar på ledande frågor eller fältanteckningar som bygger på forskarens egna oreflekterade fördomar gör det svårt att upptäcka något annat än sin egen förförståelse under analysarbetet. Tänk också på att urvalet av personer och situationer ska variera optimalt, så att fenomenets olika aspekter blir mångsidigt belyst i data.

Steg 4 – Skapa en egen bild av den första helheten

Analysarbetet inleds med flera genomläsningar av den samlade och nedskrivna information som ska utgöra studiens data. Detta dataset utgör den första helheten, och den behöver forskaren få en samlad bild av. Denna första bekantgörande fas ligger nära det naturliga förhållningssättet med sin oreflekterade förförståelse, så forskaren bör bemöda sig om en ”aktiv öppenhet” t.ex. genom att kontinuerligt reflektera över allt som möjligen påverkar den egna läsningen av texten.

Steg 5 – Tolka olika aspekter av relevanta data

Det är lämpligt att inleda analysarbetet med att beskriva de data som direkt eller indirekt berör det fenomen som studeras på en mer abstrakt nivå än i den ursprungliga texten. På så sätt går det lättare att se vilka delar av materialet som har liknande innebörd, och som kan ligga till grund för en deltolkning. Sedan tar det egentliga tolkningsarbetet vid. Att formulera en första preliminär tolkning är en välgrundad gissning som successivt prövas mot data, och som under den processen revideras och utvecklas vidare. Det är bara en noggrann prövning, tillsammans med ett successivt ”filande” på den framväxande tolkningen, som kan göras till metodprincip. Grunden för gissningen måste visserligen finnas i data, men brist på känslighet inför latenta innebörder, en stark vilja att följa regler, tillsammans ett alltför konkret tankearbete, stimulerar sällan ett kreativt tolkningsarbete. För forskaren består utmaningen i att utveckla förmågan till att se även det som inte är fullt synligt.

Exempel på inledande tolkningsakter

Ett sätt att inleda ett tolkningsarbete är att formulera en relativt löst grundad tolkningsidé som sedan kan kontrolleras mot data. Eftersom idén är preliminär finns det ofta motsägelser i materialet som gör det nödvändigt att utveckla tolkningen vidare. Den ursprungliga tolkningsidén och motsägelsen kan till exempel utgöra två sidor av något som blivit belyst från två olika håll under datainsamlingen.

Ett annat sätt att komma igång är att uppmärksamma en intressant innebörd i en del av data, t.ex. i en av intervjuerna, och sedan börja leta efter liknande innebörder, som kanske ligger på en högre abstraktionsnivå, i en annan del av data. Inte så sällan upptäcker man då att samma underliggande betydelser finns på flera ställen, trots att det konkreta innehållet varierar. Att upptäcka gemensamma nämnare i det som vid en första anblick verkar skilja sig åt kräver förstås aktiv tolkning.

Ett tredje exempel på tolkningsakt kallas good-reason-essay (Jfr. Lesche, 1971). Här utgår forskaren ifrån att det finns motiv till det som människor säger eller gör. Tolkningen riktas mot att förstå motiven och dess bakomliggande orsaker, the good reason. Klarnar bilden av förutsättningarna för utsagor och handlingar ökar möjligheten att t.ex. förstå det rationella i det till synes irrationella.

Att tolka är att förklara

Efter denna inledande tolkningsakt går det ofta att komma vidare genom att se på ett tolkningsförslag som en preliminär förklaring. I en förklarande tolkning formuleras ett förslag till hur det studerade fenomenet kan förstås på ett annat och bättre sätt än i den ursprungliga helhetsförståelsen (dvs. i den bekantgörande fasen). Om man granskar de mest meningsfulla tolkningarna i hermeneutiska studier finner man ofta att de innehåller intressanta förslag till förklaringar av hur olika företeelser hänger ihop. Flera olika former av förklaringar kan vara tillämpliga, t.ex. någon av följande:

Förklaring gentemot traditionen

Här handlar det om att resonera kring rimligheten i en tolkning med utgångspunkt från det som inom den aktuella kontexten förstås som sant och riktigt. Ett exempel på ett sådant rimlighetsresonemang finns i en studie av medelålderns existentiella villkor (Ödman, 1994). En av informanterna i studien berättade att han som barn ”bara mådde bra av att få aga”. Eftersom större delen av västvärlden ansluter sig till idén att det inte finns något positivt med barnaga avstår Ödman från att undersöka vad som möjligen har varit bra med barnaga för just denna informant. Han riktar istället sin tolkning mot ett försök att förklara varför denna man tror att det är så för hans del.

Förklaring med hjälp av teoretiska konstruktioner eller tidigare forskning

En förklarande tolkning kan ibland hämta inspiration från teorier eller annan forskning, men här rekommenderas en viss försiktighet. Starka teoretiska konstruktioner (Jfr. Vattimo, 1997) eller predicerande teorier (med orsak-verkan förklaringar) bidrar sällan till ökad förståelse av meningsfullt material. Allmängiltiga tankekonstruktioner (t.ex. existensfilosofi), som saknar direkt och tydlig relevans för studien, skapar inte alltid ökad förståelse när de används som stöd för en explicit existentiell tolkning. Därför är det viktigt att ha i åtanke att det är innebörden i data, inte teoretiska konstruktioner, som ska ligga till grund för ett forskningsresultat. Tolkningar som stämmer alltför väl med en teori bör också väcka forskarens misstänksamhet.

Steg 6 – Pröva kontinuerligt preliminära tolkningars bärkraft gentemot data

En tolkning ska skänka mening åt det fenomen som studeras. Den ska varken avspegla forskarens förförståelse, en teori som använts som tolkningsstöd, eller det akademiska ämne som studien genomförs inom. Här följer några förslag till hur prövningen av preliminära tolkningar kan gå till:

• När en preliminär tolkning formulerats bör forskaren undersöka om den ensam förklarar den information som finns gällande den aktuella företeelsen, eller om det finns andra möjligheter att förstå samma information (Jfr. Trankell, 1973). Finns det flera konkurrerande tolkningsmöjligheter kan det ibland krävas mer data för att mönstra fram den mest meningsfulla tolkningen.
• Med referens till Carl Popper visar t.ex. Gustavsson (1990; 1996) hur en forskare kan försöka invalidera eller falsifiera, sina tolkningar. Det är relativt enkelt att kontrollera om en preliminär tolkning motsägs av en passus i data. Detta är framför allt viktigt när forskaren har två tolkningsidéer och ska försöka mönstra ut den mest rimliga och meningsfulla av dem.
• Med referens till Gadamer menar Ödman (1995) att forskaren kan ”släppa fram” känslorna inför tolkningsobjektet, i syfte att lyfta in förförståelsen på spelplanen så att den kan granskas. Detta gör det lättare att kontrollera förförståelsens inverkan på en tolkningsidé. Sedan går det lättare att upptäcka ”annatheten” (Jfr. Gadamer 1997/1960) i data.
• En preliminär tolkning kan med fördel också granskas av andra personer som får till uppgift att identifiera effekter av forskarens förförståelse. Det är förstås en fördel om dessa ”kontrollanter” känner till forskarens käpphästar. (Men att bara förlita sig på intersubjektiva kontroller kan förstås innebära risker, särskilt om den grupp där tolkningsidéer diskuteras delar samma fördomar.)
• Forskaren bör själv leta efter motargument och försöka upptäcka luckor i sin egen argumentation för en tolkningsidé. Här är det ofta fruktbart att även ta del av vad andra forskare kommit fram till.
• Risken för triviala tolkningar bör också vägas in i en validitetsprövning som syftar till att sortera bort normativa tolkningar. 

Steg 7 – Bygg upp en struktur av tolkningar

De tolkningar som håller för validitetsprövning presenteras i en struktur som täcker hela det dataset som studien vilar på. Först när samtliga data som direkt eller indirekt svarar på forskningsfrågan täcks av deltolkningar är det dags att börja jämföra dem. Den jämförande analysen ska leda fram till en huvudtolkning, men först följer några exempel på strukturer för att presentera deltolkningar. Varje exempel presenteras tillsammans med referenser till studier där respektive struktur tillämpas:

• I en öppen struktur är det relativt enkelt att följa hur varje deltolkning ger förslag till förklaring och förståelse gällande varsin aspekt av forskningsfrågan. De deltolkningar som håller för prövning förs till en jämförande analys som undersöker hur dessa aspekter hör ihop och bildar en ny helhet (en huvudtolkning). (Se t.ex. Hammarlund, Lundgren & Nyström, 2008; Nyström, 2006; 2011.)
• En dialektisk struktur innebär att varje deltolkning presenteras som tes-antites-syntes. En sådan struktur kan t.ex. vara lämplig när forskningsfrågan handlar om förutsättningar för en önskvärd utveckling av något slag. De första tolkningarna kan t.ex. handla om vad som underlättar (tes) respektive försvårar detta (antites). Efter prövning mot validitetskriterier skapas en syntes som t.ex. handlar om hur det goda kan uppnås genom att det oönskade hanteras på ett visst sätt. Den jämförande analysen gäller synteserna som var och en besvarar en aspekt av forskningsfrågan. (se t.ex. Carlsson, Hantilsson & Nyström, 2013; Palmér, Carlsson, Brunt & Nyström, 2014; Karlsson, Rydström, Nyström, Dalheim-Englund & Enskär, 2016.)
• I en fallbeskrivning tolkas data från en enda informant i en single case study. Det kan t.ex. handla om en speciellt intressant fallberättelse med flera komplicerade aspekter som kräver fördjupade tolkningar för att bli meningsfulla. De olika aspekterna bildar deltolkningar, som jämförs, förklaras och fördjupas inför tillskapandet av en huvudtolkning. (Se t.ex. Nyström, 2005; Palmér, Carlsson, Brunt & Nyström, 2014.)
• En struktur med flera fallbeskrivningar innebär att varje informants berättelse om det beforskade fenomenet tolkas och prövas separat. Tolkningarna av dessa individuella upplevelser förs sedan till en jämförande analys (se t.ex. Gustavsson, 1990; Ödman, 1994; Nyström, 2003a; Björk-Brämberg & Nyström, 2010.)
• En struktur med en hermeneutisk spiral innebär att den ena tolkningen bygger på den andra. Det andra varvet i spiralen omsluter den första tolkningen samtidigt som den, genom att successivt lämna den konkreta nivån, täcker av en större del av verkligheten. Den därpå följande tolkningen omsluter de två första varven i den hermeneutiska spiralen och så vidare (Ödman, 1994).

Steg 8 – Jämför deltolkningarna och skapa en huvudtolkning

En hermeneutisk studie bör avslutas med en huvudtolkning, så att den hermeneutiska cirkeln kan fullbordas. Av metodbeskrivningen bör det framgå hur den första helheten (data) har tolkats som olika aspekter av det aktuella fenomenet (deltolkningar) och hur en ny helhet (huvudtolkningen) har vuxit fram. (Studien bör alltså inte avslutas med kategorier som speglar olika aspekter av hur ett fenomen kan förklaras och förstås.)     

Tillskapandet av en huvudtolkning kan inledas med en jämförande analys där forskaren undersöker hur de olika deltolkningarna hänger ihop och passar in i varandra. I det här skedet (kanske till och med tidigare) blir det ofta uppenbart att en av deltolkningarna ger ett mer övergripande svar på forskningsfrågan än de övriga. I lyckosamma fall kan den dessutom bidra till ökad förståelse av samtliga deltolkningar. I så fall kan den här deltolkningen utvecklas vidare till en huvudtolkning. I andra fall krävs ytterligare tolkningsarbete för att den jämförande analysen ska utmynna i en övergripande förståelse.

Huvudtolkningen kännetecknas av att den på ett stringent och logiskt sätt förklarar hur deltolkningarna hänger ihop med en minsta gemensam nämnare som ligger på en mer abstrakt nivå än deltolkningarna. Den får dessutom inte motsägas av några av de data som direkt eller indirekt berör fenomenet. Slutligen bör den prövas mot det mest grundläggande validitetskriteriet, den hermeneutiska cirkelns kriterium (Ödman, 2005). Delar och helhet i det färdiga pusslet av tolkningar måste hänga ihop. Här behöver forskaren tänka logiskt och kontextuellt, men med bibehållen öppenhet.

Finns det ett logiskt samband mellan mina tolkningar och mina data? Kanske hittar jag då en passus i materialet som motsäger mina tolkningar, som därför måste modifieras. Med utgångspunkt från denna pendling mellan material och tolkning – som äger rum inom min egen subjektivitet och i konfrontation med de texter i vilken mänsklig subjektivitet objektiveras – avvisas eller accepteras tolkningar, som så småningom bygger upp en helhetstolkning, med vilken jag kan jämföra de olika deltolkningarna och min bild av materialet. Nu gäller Gadamers kriterium: Alla detaljers harmoni med helheten är kriteriet för korrekt förståelse. Meningens omvändning gäller också, helheten måste harmoniera med detaljerna (Ödman s. 11 i Selander & Ödman, 2005).

Steg 9 – Diskutera studiens genomförande och resultat

Diskussionsavsnittet inleds lämpligen med en reflektion gällande studiens reliabilitet och validitet. Var det rätt form av information som samlades in för att besvara forskningsfrågan, och genomfördes datainsamlingen på ett pålitligt (reliabelt) sätt, dvs. med ett öppet förhållningssätt? Hur hanterades den problematiska förförståelsefrågan, och var prövningen av tolkningarna tillräcklig för att stärka studiens validitet?    

Därefter är det lämpligt att diskutera studiens resultat i relation till annan forskning med relevans för den egna studien. Eftersom kvalitativa studier inte handlar om att verifiera eller falsifiera andra resultat, gäller det här att diskutera vad som förenar eller skiljer olika studier inom samma område åt. Mot den bakgrunden kan det till exempel vara lämpligt att reflektera över möjliga förklaringar till eventuella diskrepanser, eller ifrågasätta etablerade sanningar som kanske tillämpas på ett oreflekterat sätt. Här kan det också vara på sin plats att referera till teorier som tillför en intressant vidareutveckling av studiens resultat. Ingår studien i en doktorsavhandling kan det dessutom vara lämpligt att relatera studien till det akademiska ämne som avhandlingen läggs fram inom.

Som i de flesta empiriska studier bör även generaliserbarheten diskuteras. De kvantitativa metodernas anspråk på generaliserbarhet vilar på ett slumpmässigt urval. För livsvärldshermeneutiska studier gäller att istället söka ett varierat urval (inom ramen för studiens perspektiv), så att många av det aktuella fenomenets aspekter finns med i de data som ligger till grund för resultatet. Kan forskaren argumentera för att väsentliga variationer av fenomenet har ingått i analysen kan tillämpningsområdet bli betydligt större än om studien har genomförts med ett snävt eller slumpmässigt urval.

Granskning av livsvärldshermeneutiska studier

En väl genomförd livsvärldshermeneutisk studie gör det möjligt att skapa förståelsekunskap om mänskliga tankar, känslor och handlingar som ofta äger rum inom ramen för komplexa mellanmänskliga samspel. Sådana insikter kan i sin tur ligga till grund för förbättringar inom olika former av mänsklig verksamhet, som utbildning, vård, socialt arbete med mera. Innan resultat av en livsvärldshermeneutisk studie leder till resurskrävande förändringar inom en verksamhet är det dock viktigt att även läsaren bedömer hur giltig den nya förståelsekunskapen är i relation till tillämpningsområdet.

Forskaren bör därför underlätta en kritisk granskning av tillvägagångssättet i studien. Språket i en hermeneutisk studie bör vara enkelt och lätt att begripa. Tänk på att hermeneutik handlar om att förstå något som inte alltid är lätt att begripa, inte om att skapa akademisk legitimitet genom att använda ett sofistikerat språk. Oartikulerade forskningsperspektiv och otydliga metodbeskrivningar innebär svårigheter när kvaliteten i en studie ska bedömas. Forskaren bör göra det möjligt för en läsare att bedöma följande:

Har forskaren ett förhållningssätt som gör det möjligt att upptäcka något nytt?

En läsare kan förhålla sig prövande till forskarens förförståelse genom att t.ex. ställa följande kritiska frågor:

• Går det att gissa sig till forskarens åsikter i de fall där studien tangerar principiella frågor?
• Går det att förutse resultatet redan innan det redovisas?
• Visar forskaren en förkärlek för vissa förklaringsmodeller, och får dessa i så fall dominera analysarbetet?
• Kommer teoretiska tolkningsramar in så tidigt i studien att de styr resultatet?
• Får läsaren en tydlig bild av hur prövningen av tolkningarnas bärkraft har gått till?

Har datainsamlingen gjort det möjligt att få ett meningsfullt svar på forskningsfrågan?

En annan kritisk punkt är den information som en studie bygger på. Intervjuer har ofta en speciell ställning i analysarbetet. När intervjudata citeras i sitt ursprungliga skick är det ofta relativt lätt att undersöka hur sambandet mellan data och tolkning ser ut. Bilden av hur tolkningsarbetet har gått till är dessvärre inte lika tydlig när det gäller olika former av observationsdata eftersom de är sorterade (i forskarens huvud) redan innan de nedtecknas. Utdrag ur fältanteckningar från deltagande observationer bör vara konkreta och fria från tolkningar.

Hur är tolkningarna uppbyggda?

Hur trovärdiga är de tolkningar som presenteras? En första fråga kan handla om när och hur forskaren har övergått från innebördsbeskrivning till tolkning. Många validitetskriterier gäller förstås både för beskrivande och tolkande analyser. Bägge bör t.ex. bedömas mot del-helhetskriteriet, och i båda fallen bör läsaren få ta del av utdrag ur data för att förstå hur analysarbetet har gått till.

I en tolkande studie bör även andra validitetskriterier redovisas. Det är lättast att bedöma validiteten i en hermeneutisk studie när den första helheten har delats upp i delar. Här finns de mest konkreta och kontextbundna tolkningarna, och det är förstås dessa som lättast kan bedömas i relation till de citat eller fältanteckningar som läsaren får ta del av.

Har teoretiskt stöd använts under tolkningsarbetet ska detta vara redovisat och beskrivet. Både forskaren och läsaren bör vara medvetna om att de teorier som valts som tolkningsstöd handlar mer om perspektiv än sanningar. Ibland kan en kritisk läsning avslöja att det förmodligen inte behövdes någon teori för att utveckla just den här tolkningen. Vilken funktion fyller i så fall teoriförankringen? Handlar det måhända bara om att ge artikeln eller forskningsrapporten vetenskaplig legitimitet?

Hur prövas tolkningar?

Läsaren bör ges möjlighet att kontrollera hur prövningen av tolkningarnas bärkraft har gått till. Redovisar forskaren hur det har gått till att mönstra fram den tolkning som ger bäst svar på forskningsfrågan? Alla existentiella tolkningar är dock inte lika giltiga, och hermeneutikerns uppgift handlar om att argumentera för ett av flera möjliga sätt att förstå vad som är mest meningsfullt.

Hur stabil och relevant är huvudtolkningen?

Ett tolkningssystems inre konsistens (delarnas relation till helheten) bör också bedömas. Stämmer tolkningarna på delnivå överens med huvudtolkningen och vice versa? I syfte att pröva logiken i resultatets struktur bedöms således samtliga delar gentemot huvudtolkningen.

Var kan man läsa mera?

I det här avsnittet om hermeneutik har vi helt kort stiftat bekantskap med en tradition som i olika skepnader utgjort en del av människors kunskapssökande ända sedan den grekiska antikens dagar. Några hermeneutiska områden har nämnts, och med dessa också litteraturreferenser som finns nedan i litteraturlistan.  Avslutningsvis presenteras här några ytterligare förslag för den som vill läsa mera. 

Hans-Georg Gadamers Truth and Method, som gavs första gången ut 1960 (Gadamer, 1997/1960), är en viktig kunskapsteoretisk grund för en livsvärldshermeneutisk studie. I samma syfte rekommenderas även Jan Bengtssons Med livsvärlden som grund (Bengtson, 1999) samt Karin Dahlbergs, Helena Dahlbergs och Maria Nyströms Reflective Lifeworld Research (Dahlberg, et.al., 2008).

En mer översiktlig presentation av hermeneutikens historik och olika riktningar presenteras av Richard Palmer i Hermeneutics (Palmer, 1969). Vill man läsa en bok som är baserad på Palmers översikt och en tillämpning av existentiell hermeneutik är Per-Johan Ödmans Tolkning, förståelse, vetande – hermeneutik i teori och praktik (Ödman, 1994) något av en klassiker. Här kompletteras den hermeneutiska kunskapsteorin med tre lättlästa exempel på hur en tolkningsprocess kan gå till.

En bok eller forskningsrapport redovisar ofta mer av tolkningsprocessen än en vetenskaplig artikel. Exempel på sådana böcker är ovan nämnda Arne Trankells Kvarteret Flisan (Trankell, 1973) och Per-Johan Ödmans Kontrasternas spel del I och II, om svensk mentalitetsutveckling från medeltiden till nutid (Ödman, 1995a; 1995b). Exempel på forskningsrapporter är den tidigare nämnda Normalmiljön det är vi av Anders Gustavsson (Gustavsson 1990) samt hans analys av begreppet ”tyst kunskap” hos vårdbiträden inom hemtjänsten (Gustavsson, 1993). Kapitlet ingår i forskningsrapporten Tyst kunskap – vad är det egentligen? Den livsvärldshermeneutiska ansatsen inom vårdvetenskap finns relativt utförligt beskriven i Maria Nyströms forskningsrapporter Möten på en akutmottagning (Nyström, 2003b) och I begynnelsen var ordet – ett vårdvetenskapligt perspektiv på språk och afasi (Nyström, 2012).

Litteratur

• Bengtsson, J. (red.) (1999). Med livsvärlden som grund. Bidrag till utvecklingen av en livsvärlds-     fenomenologisk ansats i pedagogisk forskning. Lund: Studentlitteratur.
• Benktsson, B-E. (1985). Varat och Tiden – Introduktion till Martin Heideggers tänkande. Stockholm: Liber.
• Björk Brämberg, E., & Nyström, M. (2010). To be an Immigrant and a Patient in Sweden: A study with an Individualised Perspective. International Journal of Qualitative Studies on Health and Well-being, 5,(3): 10.3402/qhw.v5i3.5145
• Carlsson, G., Hantilsson, U., & Nyström, M. (2013). Reflective team – a Clinical Intervention for Care Improvement.Reflective Practice, 15, 3, p. 378-390.
• Dahlberg, K., Dahlberg, H., & Nyström, M. (2008). Reflective Lifeworld Research. Lund: Studentlitteratur.
• Dilthey, W. (1989/1883). Introduction to the human sciences. Selected works. Oxford, GB: Priceton University Press.
• Englund, B. (2004). Om hungern efter entydighet. Om Ricours både-och och samhällsvetenskapens andra. (Kapitel i: Selander, S., & Ödman, P-J. Text och Existens sid. 119) Göteborg: Daidalos
• Föllesdal, D., Wallöe, L., & Elster, J. (1993). Argumentationsteori, språk och vetenskapsfilosofi. Stockholm: Bokförlaget Thales.
• Gadamer, H-G. (1996). The enigma of health. Stanford California: Stanford University Press.
• Gadamer, H-G. (1997/1960). Truth and Method. Second revised edition. New York: The Continuum Publishing Company.
• Gadamer, H-G. (1998). Praise of theory – speeches and essays. New Haven and London: Yale University Press.
• Gustavsson, A. (1990). Normalmiljön det är vi – en studie av vad det innebär att bo granne med förståndshandikappade. Forskningsrapport 51. Stockholm: Pedagogiska institutionen, Stockholms Universitet.
• Gustavsson, A. (1993). ”Tyst Kunskap” hos vårdbiträden inom hemtjänsten – en problematisering av begreppet. Kapitel i: Tyst Kunskap –vad är det egentligen? Rapport från CKVO-seminariet kunskapsbildning i vård och omsorg.Stockholm: Vårdhögskolan och Pedagogiska Institutionen Stockholms Universitet.
• Gustavsson, A. (1996). Att förstå människor – en tillämpning av den formella datastrukturanalysen. Texter om forskningsmetod. Stockholm: Pedagogiska  Institutionen, Stockholms Universitet.
• Gustavsson, A., & Holgersson, A. (1994). Aktuella vittnespsykologiska frågor – sex uppsatser från Vittnespsykologiska forskningslaboratoriet. Rapport nr. 1. Pedagogiska Institutionen, Stockholms Universitet.
• Hammarlund, K., Lundgren, I., & Nyström, M. (2008). In the Heat of the Night it is Difficult to get it Right – Teenagers’ Attitudes and Values toward Sexual Risk-taking. International Journal of Health and Well-being, 3, 103-112.
• Heidegger, M. (1998/1927). Being and Time. (J. Macquarrie & E. Robinson Trans.) Oxford: Blackwells.
• Hellesnes, J. (1989). Hermeneutik och Kultur – Filosofiska fragment. Göteborg: Daidalos.
• Husserl, E. (1995/1907). Fenomenologins idé. Göteborg: Daidalos.
• Karlsson, K., Rydström, I., Nyström, M., Enskär, K., Dahlheim-Englund, A-C. (2016). Consequences of Needlerelated Medical Procedures: A Hermeneutic Study with Young Children (3-7years). Journal of Pediatric Nursing, vol 31, Issue 2, p. 109-118.
• Köster, W. (1977). Hermeneutikens historia: Ett drama i fem akter. Göteborg: Göteborgs Universitet. Avd. för vetenskapsteori, 0346-623X; 92.
• Lesche, C. (1971) Om psykoanalysens vetenskapsteori. Häften för kritiska studier nr 5 årg. 4
• Nyström, M. (2003a). Ett liv på egna villkor – Vård och omsorg vid psykiska funktionshinder. Stockholm: Natur och Kultur.
• Nyström, M. (2003b). Möten på en akutmottagning – om effektivitetens vårdkultur. Forskningsrapport Vårdlitt 60 Lund: Studentlitteratur.
• Nyström, M. (2005 Hermeneutik och psykoanalys. (Kapitel i: Selander, S., & Ödman, P-J. Text och Existens sid. 261) Göteborg: Daidalos.
• Nyström, M. (2006). Aphasia- An Existential Loneliness: A Study of the Loss of the World of Symbols. International Journal of Qualitative Studies on Health and Wellbeing, 1,38-49.
• Nyström, M. (2011). A Bridge Between a Lonely Soul and the Surrounding World: A study on Existential Consequences of being Closely Related to a person with Aphasia. International Journal of Qualitative Studies on Health and Well-being,6,7911-DOI:10.3402/qhw.v6i4.7911
• Nyström, M. (2012). I Begynnelsen var Ordet – ett Vårdvetenskapligt Perspektiv på Språk och Afasi. Monografi i rapportserien Vetenskap för profession 21:2012. Högskolan i Borås.
• Palmer, R. (1969). Hermeneutics. Interpretation theory in Schleiermacher, Dilthey, Heidegger and Gadamer. Evantone: North Western Univerisity Press, 1969.
• Palmér, L., Carlsson, C., Brunt, D., & Nyström, M. (2014). Existential vulnerability can be evoked by severe difficulties with intial breastfeeding: A lifeworld hermeneutical single case study for research on complex breastfeeding phenomena. Breastfeeding review, 22, 3, 2131.
• Palmér, L., Carlsson, G., Brunt, D., & Nyström, M. (2015). Existential security is a necessary condition for continued breastfeeding despite severe initial difficulties: a lifeworld hermeneutical study. International Breastfeeding Journal, ISSN 1746-4358, Vol. 10, nr 17, s. 1-11.
• Ricoeur, P. (1965). De l’interpretation. Essais de Freud. Paris: Seuil.
• Ricoeur, P. (1976).Interpretation theory. Discourse and the surplus of meaning. Forth Worth: Texas Christian University Press.
• Selander, S., & Ödman, P-J. (red.) (2005). Text och Existens. Göteborg: Daidalos. 
• Schleiermacher, F. (1996/1799). On religion. Speeches to its cultured despisers. Glagow, UK: Cambridge University Press.
• Trankell, A. (1963). Vittnespsykologins arbetsmetoder. Stockholm: Liber.
• Trankell, A. (1973). Kvarteret Flisan – Om en kris och dess övervinnande i ett svenskt förortssamhälle. Stockholm: Norstedts.
• Vattimo, G. (1997). Utöver tolkningen. Hermeneutikens betydelse. Göteborg: Daidalos.
• Ödman, P-J. (1994). Tolkning, förståelse och vetande- Hermeneutik i teori och praktik. Stockholm: AWE/Gebers.         
• Ödman, P-J. (1995a) Kontrasternas spel del I  Stockholm: Norsteds förlag AB.   
• Ödman, P-J. (1995b) Kontrasternas spel del II  Stockholm: Norsteds förlag AB.  Ödman, P-J. (2004). Den hermeneutiska cirkelns gränser. Till validitetsfrågan inom hermeneutiken. (Kapitel i: Selander, S., & Ödman, P-J. Text och Existens sid. 81) Göteborg: Daidalos.