Hans-Georg Gadamer
Denna sida är uppdaterad 2007-07-07

Den här webbsidan är under konstruktion
Hans-Georg Gadamer (1902-2002

Hans-Georg Gadamer, född 11 februari 1900 i Marburg, död 13 mars 2002 i Heidelberg, var en tysk filosof. Han har blivit hermeneutikens kanske främsta portalfigur. Han studerade under 1920-talet för Martin Heidegger och påverkades mycket av honom. Gadamer utvecklar sedan Heideggers tankegångar om att man inte kan sätta sin förförståelse inom parantes. Gadamer ägnar många år av sitt liv åt att fundera ut hur han skall formulera sina tankar. Först 1960 publicerar han boken Wahrheit und Methode. Grundzüge einer philosophischen Hermeneutik (Sanning och metod). Han förenar Husserls livsvärld och Heideggers existensfilosofi till en filosofi om den mänskliga förståelsens grundläggande villkor vilken utgör grunden för det hermeneutiska förhållningssättet. I boken argumenterar han för att sanning och metod står i motsats till varandra. Han kritiserar Schleiermachers metodiska hermeneutik som syftar till att uppnå en sanning. Vi kan knappast göra anspråk på att känna till verkligheten utan vi tolkar den med hjälp av vår förförståelse.
    Gadamer föreslår att vi istället för att tala om sanningen bör inse att en företeelse kan förstås på flera olika sätt. Den har med andra ord ett betydelsespelrum, en meningshorisont.
     Hur kan vi då förstå en text, en utsaga eller en handling, och varför förstår vi som vi gör? Livsvärldsfrågor är ju existentiella frågor och dessa kan förstås ha olika innebörder, beroende på vad den enskilde individen bär med sig. Inom ramen för vår egen tradition har vi förmodligen hyggliga förutsättningar att förstå andra människor. Tolkningar inom områden som vi är väl förtrogna med kan därför drivas lite länge än tolkningar av sådant som äger rum utanför våra meningshorisonter. I studier av företeelser som är främmande för vår egen tradition finns det däremot anledning att mana till försiktighet.
     Med begreppet verkningshistoria utvecklar Gadamer denna tankegång vidare för att visa att vi alltid påverkas av tidigare erfarenheter, även när vi anstränger oss för att vara objektiva. Om ett forskningsresultat inte bjuder på några som helst överraskningar bör forskaren självkritiskt fundera över vad det är i den egna verkningshistorian som har präglat den förförståelse som riskerar att styra forskningsprocessen så att vi inte kan upptäcka något nytt.

Referenser

Denna webbsida är författad av
Doc. Ronny Gunnarsson
Distriktsläkare/Familjeläkare

Läs om regler för ansvar och copyright som gäller för denna webbsida.